Du är ett fucking gift

Egentligen är så mycket upp nu men i denna stunden blev det så jävla mkt ner. Jag vill kunna jaga fåren utan att tänka i varje steg att jag inte får trampa snett och röra mig som en tant. Jag vill kunna sitta i skräddarställning och på huk. Jag vill springa så snabbt jag bara kan och ta i ända från tårna. Jag vill dansa hur som helst och inte behöva bry mig om vridningar och stötar. Jag vill testa nya saker, som kite-surf och BJJ. Jag vill säga "ja för fan!" när någon föreslår en aktivitet som kräver en fysisk insats, typ dra och klättra. Jag vill göra Acroyoga. Jag vill slänga mig på soffan med vänsterbenet uppdraget. Jag vill jobba utan att vara livrädd att någon ska putta till mig när jag står i ett steg på "fel" ben. Jag vill motionera Finn utan att vara rädd att han ska putta mig eller dra i mig.
Och jag vill träna MMA och thaiboxning.
Men bara att få leva som vanligt utan restriktioner, smärta och handikapp är något man fan inte ska underskatta.
Och nu är tiden snart inne för att jag ska vara hel och ju närmre augusti vi kommer, ju mer rädd blir jag att det inte ska funka. För går jag sönder igen nu när jag vet hur lång tid rehabiliteringen tar, då vet jag fan inte hur jag ska pull it together. Och det skrämmer mig.
Blev bara så jäva less just nu på att vara tillbakahållen av min kropp. Fucking gift.
Tänk att kunna sitta såhär o pussa på ponpon.
 
/ Victoria

Förstår inte

Jag har rehabat nästan varje dag. Varit hos sjukgymnasten ca 2 gånger i veckan. Blivit en gymråtta och spenderat många timmar där med BJJ och MMA träning frestandes framför mig. Inte gjort några onödiga eller risky saker.
Haft helt platta skor för att inte råka trampa snett. Lindat knäet så fort jag skullat göra något lite mer ansträngande.
Varit på thaiboxningen och bara slagits medan de andra sparkat hejvilt runtom mig. Lydit alla råd från alla kunniga människor jag träffat. Knäet har känts bättre och bättre och förhoppningen och experternas råd om "du kan vara tillbaka i slutet av februari" har hägrat framför mig. Jag har en Prosecco i kylskåpet som jag skulle fira med om ungefär 1 månad då jag ju skulle ha kunnat träna MMA igen. Fick tid till en magnetröntgen som både jag, läkaren och sjukgmnasten tänkte var mest som ett sista svar på att allt går på rätt håll.
Blev glad när jag igår såg att jag fått post från vårdcentralen och tänkte att skönt nu får jag svart på vitt att det bara är att köra på.
 
"Hej Victoria. Du har en meniskskada på menisken på insdan av vänster knä. Vill du remitteras till ortoped i Varberg eller Halmstad?"
 
Pang.
 
Jag förstår verkligen inte vad jag gjort för att förtjäna detta.
Jag har redan spenderat år av förtvivlan över armbågsskador. År av sorg över att inte kunna göra det jag mest av allt i hela världen ville.
Och år av rehabilitering av min Finn. Och när han friskförklarats fick vi en käftsmäll bara ett litet tag efter när han  slog upp skadan igen, och vi tog massor av steg tillbaka.
 
Jag får höra "om det är någon som klarar det så är det du, du är så jävla envis" och ja. Jag klarar det. Jag har fått klara det flera gånger förut men jag vill fan inte behöva klara det mer!!!!!
Tänk dig det roligaste du vet, något du gör ofta. T.ex. sjunga, köra bil, lyssna på musik. Något som ger dig så mycket energi och glädje. Och så säger någon till dig att du inte får göra detta överhuvudtaget igen på ca 6 månader. Inte ens lite. Förtvivlan.
 
Vet inte riktgt hur jag ska orka men jag vet att jag kommer göra det ändå.
Men för ihelvete snälla rara...kan jag bara få vara hel sen?
 
/ Victoria
 

Piss o lort

Har haft en så jävla sugig helg på en helg som jag sett fram emot länge och som skulle varit fet. Nog därför den känts extra dålig också. Den första planen ställdes in i torsdags. Blev jävligt besviken men tänkte att då kan jag köra både mma på lördagen och boxning på söndagen och rida i skogen så blir det bra ändå. Men så under typ sista jävla sparringminuten på thaiboxningen på kvällen vred jag till knäet i en spark. Sån sjuk känsla, hela knäskålen och alla ligament och hela skiten (kändes det som) liksom pressade sig utåt och sen flög det tillbaks in som om det studsat mot en vägg. Fick lägga mig på rygg med benet i högläge medan resten av gruppen avslutade passet. Som tur är jobbar min träningskompis som sjukgymnast så hon kände på det direkt och konstaterade att det inte verkade vara korsbandet iaf (PJUUUH!!!) och sen lindade hon det hårt och gav tips om vad jag skulle göra hemma. Och alla var så gulliga och kom fram och frågade hur det var och tränarna sa att jag fick gärna komma och bara boxas om jag inte kunde sparka på ett tag. Kändes fint i en annars jävligt rövig situation.
Hem och deppa.
Bestämde sedan på fredagen med Felicia att vi skulle ses på mitten, vilket blev Ängelholm på lördagen och mysa tillsammans och jag var så glad över att jag skulle få umgås med en hjärtmänniska och få ny energi och pepp. Men så blev hon också sjuk :(
Tänkte att jag skulle försöka göra det bästa av situationen och ha det mysigt ändå. Det var ju ändå fredag. Så jag tränade så gott det gick utan ett ben, sen köpte jag badskum och öl och tände massa ljus och lyssnade på Bon Iver och låg där i badet ett bra tag. Det var faktiskt jävligt skönt. Men inte fan var jag mindre depp när jag kom upp. Så jag satt här o kollade på idol och tyckte synd om mig själv. Arg, irriterad, frustrerad och ledsen. Och halt. Sen gick jag och la mig.
Igår gick jag upp och fixade alla morgonsysslor till djuren, jag hade lovat att hjälpa F och M med deras så det tog ju sin lilla stund (speciellt eftersom jag haltade rundor) vilket var ganska skönt. Vädret var som jag kände mig. Småregningt, blåsigt och grått.
Gjorde ett nytt försök till att gaska upp mig när jag kom in och bakade bullar till frulle. Pratade med dampe vilket gjorde att det kändes bättre ett tag. Åt mina jävla bullar och drack kaffet och panikade över tomheten. Bestämde mig för att jag får fan göra något åt saken och bokade biobiljett. 1 biljett. Trodde aldrig nånsin att jag skulle gå på bio själv för det har alltid känts så sorgligt. Men det var ändå ett bättre alternativ än att sitta hemma och bli bitter. Påbörjade mitt examinationsarbete, tränade mina styrkeövningar som faktiskt funkar bra trots knäet, lagade god mat, duschade och sen klädde jag mig i fina kläder och sminkade mig som till fest för jag tänkte att jag iaf ska vara snygg om jag ska sitta där ensam på bion. Och det var faktiskt inte så farligt att vara ensam som jag tänkt mig! Gick faktiskt hur bra som helst. Och jag är stolt att jag i ett sånt här depp-läge ändå väljer att utmana mig själv istället för att t.ex. köpa 3 kg godis och kränga hemma.
Men efter bion blev jag nästan ännu mer nere. Nu skulle jag hem till min tomma lägenhet och inte ens en ridtur dagen efter kunde jag se fram emot. Ingen jag bara kan svänga inom. Det har fan varit tungt denna helgen, nog den mest ensamma sen jag flyttade hit.
Idag skrev jag klart mitt examinationsarbete och lämnade in!!! Har även fakturerat och fyllt i allt om praktiktimmar. Så det enda som återstår med utbildningen nu är provet som avgör om jag får min certifiering eller inte.
Solen skiner och det är en perfekt dag för en ridtur på en galy ponny. Gör det bara ännu värre >_<
 
Blev lite pepp nyss när min ena tränare skrev att om jag tränar hårt kan jag snart gå in i buren. Coolt.
Om jag kan vara hel nån jävla gång då.
Imorgon ska jag iaf till sjukgymnasten. Så får vi se hur det blir.
 
Skönt att den sämsta jävla skithelgen snart är slut iaf. Om man nu ska vara lite positiv. (OBS ironi)
Mitt ansiktsuttryck som cool typ 16åring passar jävligt bra in på detta inlägget.
 
/ Victoria

Tacktacktack

 
 
Jag har återigen blivit påmind om vilken jävla tur jag haft som hamnat här. Igår på jobbet berättade jag hur läget med min rygg var och frågade om jag kunde sluta tidigare på fredag för att hinna till sjukgymnasten. Efter förfärade miner, frågor om vad min mamma säger om det här och historien om skiten men att få en läkartid erbjöd sig Fredric att röntga min rygg med sin röntgenapparat som han använder till hästarna. Så efter stängning igårkväll plockade vi fram allt, la mig på plattan på golvet i receptionen och provade oss fram till bästa resultat. 
Vilket blev så jävla bäst- ingen spricka!!!!!!!!!!!!!!!!! 
Är sååååå jävla tacksam och glad för att det inte var det som felade och att jag fick hjälp att få svar på det så snabbt. Hurra som fan!!!!!! 
Firade med ett thaipass där jag njöt av allt och kände mig lyckligt lottad att få vara där.
Ibland har man fan jävligt tur. Tack för att jag har det!!! ❤️
 
Jag är också lyckligt lottad som har världens finaste pälskling. Vad livet vore grått utan dig mitt guld.
 
/ Victoria 
 

Där fick jag äta upp mitt förra inlägg

 
Jag blir så jävla ledsen och hopplös, och då vet jag inte ens säkert att det är så. Men troligtvis har jag fått en spricka i en kota i ryggen när jag blev kastad (det var så jag hann svära i luften innan jag landade) i mattan på mman förra veckan. Har avfärdat det som inte så farligt men fick tänka om efter att ha pratat med sjukgymnast idag som genast frågade om jag röntgat och att det skulle jag absolut göra. 
Och det jävligt irriterande med det är att jag inte fick boka in mig på vårdcentralen här om jag inte var inskriven och det skulle sen ta två veckor efter att jag väl skrivit in mig för att få boka en tid. När jag skulle skriva in mig här kunde jag bara välja ställen i Skåne eftersom Skatteverket tydligen fortfarande har mig folkbokförd där. Så nu måste jag vänta på att skatteverket ändrar min adress, så att jag sedan kan skriva in mig på en vårdcentral i Halmstad, för att sedan vänta två veckor på att få boka en tid hos en läkare som sedan ska skicka mig vidare till ett sjukhus där jag till sist kan bli röntgad. Man kan säga att jag var en pöl på golvet där ett tag. 
 
Och allt för att jag bara vill träna något som jag älskar. Jag vill inte ens tävla, kroppen behöver inte hålla för det men snälla snälla låt mig få träna. Om ändå kroppen var på samma nivå som hjärna och hjärta. Vad lycklig jag hade varit då. Ikväll har det varit bryt ihop. Imorgon är upp igen. Jag har ju gjort detta förr.
 
 
Och jag som för kanske andra gången i mitt liv verkligen börjat tycka om min kropp. När jag tittar i spegeln på träningen är det med uppskattande blick vilket känns så skönt för det har hänt för sällan under åren. Här är en bild från i lördags där jag tycker om jättemycket hur jag ser ut. Stark och sund. Som en amazon. 
En amazon med trasig rygg.
 
Imorgon är en annan dag.
 
/ Victoria 

Fett

Kom på häromdagen vad det var för en skavande känsla jag hade i kroppen.
Var förbryllad över att allt inte känns skitbra eftersom mitt liv just nu fan är skitbra.
Jag har lyckats få det här awesome jobbet där jag får fler och mer utmanande uppgifter varje vecka. Denna veckan har jag munsanerat katter och hundar t.ex. Alltså varit tandläkare och tagit bort tandsten och grejer. Fett.
Mina ponnysar är världens finaste, gladaste och mest okomplicerade individer som båda är friska och hela (tack vare Fredric och Madde i Finns fall) och vi har det svinbra här med fint stall, fina hagar och omgivningar OCH en ridbana plus en jämn stenfri vall att motionera på.
Ultimate där jag tränar har övertträffat mina förväntningar och jag verkligen ÄLSKAR träningen där. Efter varje MMA pass tänker jag att det här nog fan är det roligaste. Sen kör jag thaiboxning dagen efter och tänker precis likadant efter det. Svårt som fan, jag har sjuka blåmärken över hela kroppen men fyfan vad kul det är!
 
Den där störiga känslan beror på att jag är rädd att livet är för bra..att det inte får vara det så länge innan något dåligt händer. Som om jag måste uppskatta allt till max hela tiden för att inte något ska tas för givet som sedan tas ifrån mig. Så jävla typiskt en skyddad svenne att vara orolig i förebyggande syfte.
"Men skärp dig för fan och njut istället!" tänker jag flera gånger men det är lättare sagt än gjort.
Jag vill iaf klargöra här att jag är så jävla nöjd och glad med mitt liv just nu.
 
Det positiva med den här störiga känslan är att jag tänker mer "varför inte" istället för "fast varför". Och det resulterade i min mest spontana helg nånsin tror jag. Så jävla bra och fint. Och coolt. Och fett. Fett som fan.
 
/ Victoria
 
 
 

Älskade älskade du

När jag är glad är han busig och bufflig och puttar mig långt iväg med den där mulen som levet ett eget liv.
När jag är trött är han oftast mer medgörlig och står sen nöjd och lugn där jag placerat honom.
När jag är stressad samarbetar han oftast genom att stå still när jag ber om det och skyndar sig när jag ber om det.
När jag är ledsen står han helt still med huvudet mot min mage och låter mig gråta mot hans panna trots att han har en miljon flugor surrandes runt och på sig.
När jag går på autopilot väcker han mig genom att t.ex. pipa och försöka dra iväg eller se så söt ut så jag kommer tillbaka till verkligeheten och blir så kärleksfull att hjärtat svämmar över.
 
Min bästa, bästa Finn. Tänk att du förgyllt mitt liv i hela ditt liv. Du är det finate jag har <3
Och värd ett nytt hyllningsinlägg.
Min älskade älskade ponny!
Galypony
yiha
Alltså :´)
 
/ crazyponylady
 

Ett helt nytt kapitel

Oj vad det har hänt saker i mitt liv. Från att ha bott i en Skånelänga på en fin gård på fantastiska Österlen med min pojkvän, jobba på hotell och restaurang och ha dem flesta jag tycker om inom någon mils avstånd till att bo i en superfin lägenhet på en gård i Slöinge, vara singel, jobba som fukking veterinärassistent (!!!!!!!!) och inte känna någon mer än mina chefer. 
Livet svänger som fan om man bara håller sig lite töjbar. Och det är jävligt coolt att tänka att jag för ett år sen inte hade en aning om att Gårdsveterinärerna fanns, och nu är jag en del av dem. Tack vare en annons på hästnet och att jag på något vis gjorde ett jäkla bra intryck i mitt ansökningsmejl trots att jag var säker på att jag aldrig skulle få jobbet och därför inte ansträngde mig till det yttersta.
Min verklighet nu innehåller alltså att få betalt för att hjälpa djur, en dröm jag haft sen jag var liten. Känns helt sjukt och så jävla bra. Och att jag hamnade just här är fan bäst. Båda mina chefer tror så mycket på mig och får mig att tro på att jag kan. Jag har injicerat sprattlande katter, tagit blodprov på häst och ensam tagit hand om kliniken en vecka när dem var på semester. Dem litar på att jag klarar det och därför gör jag också det. Jag kommer lära mig såååååå mycket här och jag ser så fram emot vad framtiden har att erbjuda! 
 
Tack Gustav för att du fick mig att inse att jag visst kunde söka det där jobbet trots att det var i Halland.
Tack Victoria för att du på något sätt hittar en stig runt vilket fett jävla monument som ställs framför dig. 
 
Du kan om du vill!
 
 
/ Victoria 

Same same but so very different

Kommer hem efter tre dagar i skolan till ett tomt hus. Allting är sig likt, varje sak där den brukar vara. Inget har börjats packa ner eller flyttats ut. Det är bådas skor i hallen, bådas kläder i garderoben och samma lakan som vi båda sovit i tillsammans i sängen. Planen ser ut som den gjort i flera månader...jag kommer vara mycket själv i huset pga militärövning och skolgång. Skönt och inga problem har jag tänkt. 
 
Ingenting har förändrats.
Och allt har förändrats.
 
Känslan att komma hem hit är tung som ett jävla berg. Ett sprucket hem med kvarlevor från något som inte längre finns. Som jag inte längre vill ha. Men som ändå gör så ont att släppa.
Jag har tyckt om att vara här själv. Men nu är jag ensam och det är fan stor skillnad. 
 
Jag vill bara få börja mitt nya kapitel nu. Komma ifrån livet som jag redan tagit farväl av.
 
En dag i taget.

A fairytale gone bad

Du gör dina superba pannkakor som vi ätit till frukost så många morgnar i huset där vi bott tillsammans i snart ett år. Vi båda känns lite på vår vakt.
När vi ätit klart och du berättat med glädje i ögonen om äventyret du varit iväg på ser du allvarligt på mig och frågar "har du hunnit reflektera något?"
"reflekterat över vadå" frågar jag fastän jag vet precis vad du menar.
"över oss". Och då vet jag. Nu släpper vi taget om det vi klamrat oss fast vid trots hårda och piskande vindar. Vi båda berättar hur vi resonerat, känner och tror. Sakta börjar mina tårar rinna och du kommer över till min sida av bordet och sätter dig bredvid mig. Vi håller i varandras händer och ser på varandra med kärlek. Du frågar varför jag gråter. " för att det är sorgligt...det vi gör nu" säger jag och torkar tårarna med tröjärmen.
"Och vad är det vi gör nu?" frågar du lugnt.
"Slut..." säger jag och tillägger "men på ett väldigt fint sätt".
 
Sedan dess har tårar fallit i massor och en helg fyllts av "det här är sista gången vi gör det här" tankar. Så sorgligt så att mitt hjärta blöder ut i resten av kroppen och hela jag fylls av en känsla av tomhet.
Vi spenderar helgen ihop och du är finare än på länge. Det gör både ont och tröstar på samma gång. Jag som avskyr separationer och vetskapen om att något snart ska ta slut tänker att jag borde ge upp och fly flera gånger för att alla känslor blir för mycket. Men jag stanar. Stannar i huset vi haft som vårt gemensamma hem. Stannar med dig. En sista helg.

Min 26e födelsedag

Sicken jävla bra födelsedag jag hade. Här kommer bilder från den dagen:
Började med att jag fick frukost på sängen av Gusti och sen promenerade vi upp till stallet och myste med våra gubbar <3
 
Sen bjöd vi på våffelfika (såklart!) med största delen av min fina familj <3
 
Pussa lite mer på min guldklimp :*
 
 
Avslutade med romantisk middag på Gästis och sedan häng med mina finafina kollegor. Dem hade köpt blommor till mig och alla kom sjungandes genom hela restaurangen med tomtebloss och godsaker. Kära ni <3
 
Sen drack vi vin hemma i soffan och lyssnade på Håkan tills vi somnade. Så jävla fin dag!
 
/ Victoria
 
 

So it begins

Sitter på mitt rum som jag delar med en tjej från jönköping på skolan i strömma. Första dagen har inneburit lite av en tidsresa tillbaks till när man gick i skolan och inte kände folket. Alla är spända och tysta, undrar vilka alla dem andra främlingarna är och ingen vet riktigt vad man ska prata om eller hur man ska vara. Jag har själv varit mycket tyst idag. Eller ja, delvis för hela bilfärden upp från Åhus pratade jag med en en helt ny bekantskap om ditten och datten och det gick väldigt lätt för oss båda typ på direkten. När vi sitter med klassen här är vi båda väldigt tysta. Precis som att vi båda känner oss mätta på att möta människor. Låter så cyniskt och riktigt trist men jag är inte så intresserad av att umgås med dem andra. Kan också vara det att jag är röv trött och gärna hade sovit för längesen. Eller är jag bara nöjd med dem fina som finns i mitt liv och orkar inte jobba på och anstränga mig för att visa upp mitt bästa jag. satt ändå med en stor del av klassen en stund nu på kvällen och vissa verkar väldigt trevliga men så finns det bruden som tycker hon är tha bitch och tar för mycket plats och tjejen som är så fjortis så hon med stor sannolikhet har en Playboy kanin tatuerad i svanken (kom nyss ihåg att jag såg innan idag att hon hade sitt eget namn tatuerat..!!!) och en rosa hello Kitty siden overall och som inte är tyst länge nog för att höra svaret på frågan hon nyss ställde. Det räckte för att jag hellre umgås med mig själv än sitter och försöker vara med i gemenskapen. 
Jag fick lite Australien känsla när jag satt här med paddan ensam och filosoferade över varför jag är en så tråkig jävel som inte kastar mig över nya folk och älskar det.
Men jag är fan ingen tråkig jävel, jag är bara nöjd i mitt eget sällskap.
 
 

Ojojoj

Jävelen här har det hänt grejer sen sist alltså. Jag har flyttat till ett hus på typ 200 km2 som ligger på en gård med kor och 10 min promenad härifrån bor ponpon och hans nya kompis Raffe som vi lånat som sällskap och som Gustav kan rida på. Min sambo och jag rider alltså tillsammans och delar ansvaret för djuren och gården. Dream came true på den!
Jag gick match för första gången på nästan 3 år för ett tag sen. Fick frågan en vecka innan och tänkte att formen är bra nog så nu kör vi för fan. Gick mycket bra trots förlust mot en jävligt hårdslående och en del kilon tyngre tjej som vunnit sina senaste matcher på Knockout. Hade vi varit lika tunga hade jag nog fan tagit henne men nu tog det för mycket kraft bara att stå emot hennes rallarsvingar. Efteråt var jag lycklig, illamående och totalt utpumpad. Och HEL! Min kropp samarbetade med mig och jag kunde använda båda armar utan smärta. Dream came true på den också!
Har kommit in på en distanskurs i djurvård som börjar om ca en månad vilket ska bli väldigt kul. Efter denna är jag behörig till djurvårdar utbildningen som jag tänkt att jag ska läsa sen.
OM inte jag får mitt typ drömjobb i Slöinge i höst. Det verkar lovande och jag hoppas som fan men inget är bestämt så änsålänge är det bara en förhoppning.
Gick en utbildning inom 3D- träning i Stockholm ledd av Seth Ronland och Andreas öhgren som egentligen bara var för utbildade PTs, sjukgymnaster, naprapater osv... men jag fick gå den tack vare Sofia. Kände mig amazed av deras kunskap och engagemang. Alltså jävlar vilka killar! Dem har gjort det där som jag vill kunna göra- hjälpa någon tillbaka till sin sport när alla andra säger att det är omöjligt. Men kunskapen som krävs för det är så jääääävla stor. Och kroppen är så komplex. Känns som att jag kan vad en droppe i havet är. Dem har nästan hela skiten figured out och det dem inte vet än håller dem på att lära sig. Jävla tuffa. 
Kursen resulterade i lite jobb på Bodygallerian där jag numer är instruktör inom funktionell träning. Roligt att få jobba med ett helt nytt klientel. Fick tänka både en och två gånger på vilka övningar jag kunde ha med då min ända erfarenhet innan är med boxare. La ribban lite lägre än vanligt för att inte skrämma iväg någon.
Det har gått ganska bra, dem som kommit har varit väldigt nöjda men deltagarantalet hade gärna fått vara lite högre. Vi får se hur det artar sig. Mamma och pappa är duktiga och kämpar på iaf!
Jag har blivit fadder!! Till lilla Hugge! Carro och Martin har givit mig detta ärofyllda och fina uppdrag och jag tycker om honom mer än någon bebis nånsin. Häromdagen lurade jag ut Carro på en "härlig promenad i solen" med Hugge sovandes i vagnen. Det slutade med att vi fick fly genom lera och koblajjor lyftandes på vagnen för att korna tyckte vi var så intressanta. Lite skräck men mest skratt. Som oftast med min toka!
Jag har startat företag. Halleda va! 
Jag har varit arbetslös (med avbrott för lite jobb då och då) sen i december. Först kändes det stressande med att hitta ett nytt jobb. Sen sa Gustav att jag skulle se det som en period i livet som förmodligen (och förhoppningsvis) inte kommer igen. Jag kommer inte ha det såhär lugnt igen. Och att jag ska ta tillvara på det istället för att panika över det. Så det har jag gjort. Hästarna har fått  mycket tid och det är så jävla gött att kunna ge dem det. Och jag har träffat vänner mer. Och pluggat en del anatomi. Och tagit in ved i ladan och i huset. Och städat och tvättat. Och kollat på film. Och tränat. Ja dagarna är fantamaj inte tomma utan jobb inte. Nu slipper jag stressa emellan alla mina saker bara och det är så jävla skönt att slippa!
Denna veckan ska jag jobba på Smulan 4 dagar vilket ska bli roligt! Var flera år sen sist. Kommer nog ha rätt mycket mer tålamod med idiotjävlar (dem flesta är trevliga men så vips så dyker en sån jävel upp) än när jag jobbade där hela tiden. Jag har fan inte stött på fler rövhål nån annanstans än i cafébranschen alltså! Man får ta mycket mer skit där än när man jobbar på restaurang. Förstår inte varför folk inte bara kan vara neutrala om man nu absolut inte orkar vara trevlig. Respekt för fan.
 
Den känslan.
Determination Victoria.
Bara för att den är så ful så den blir fin. Hihi Terry
 
/ Victoria
 

sådär

blöööö känner mig så sjukt opepp på det mesta. Ska snart köra till träningen men har ingen jävla lust alls egentligen. Har lust att dansa men nädå, det blev det inget med fastän jag tänkt det. Vad ska man bli när man blir stor? Orkar jag ha knappt med pengar mestadels? Orkar jag ha pengar men ett jobb som inte är min riktiga passion? Varför måste det finnas en enda pissigbajs väg till det jag vill bli? Finns det ett askul jobb som man dessutom får bra med pengar för tro? 
 
Jaja, det är bara en sån stund helt enkelt. Man får ha dem också. 
Lite svett o slag på det så blir det bra. En pas du boré hade också funkat jävla bra. 
Nästa gång.
 
Haj.
 
 
/ Victoria

Förändring

Igår flyttade Pixar och Fanny från stallet till ett jättefint nytt ställe. Kvar ensam i hagen stod Finn och undrade vad som hände. Vi kommer sakna dem väldigt myket. Känner mig jättetaskig och extra mycket eftersom han nu går själv i en hage med knappt något gräs. Bu. Hoppas på att han kan få en kompis snarast och att vi också flyttar på oss inom den närmsta framtiden. 
Just nu är vi i ett mellanläge. Jag är det på så många plan. Boende, utbildning och arbete. Vad göra?
Boendesituationen är ju helt okej som den är, men om vi kan få bo på gården med all fin natur omkring och ett helt hus att vara i där jag skulle få ett eget stall precis som jag längtat efter i några år hade ju det varit ashäftigt. Och att hyra innan man köper ett sådant ställe känns också väldigt bra så att jag på riktigt fattar vad det kommer handla om. Att allt det beror på andra slashasars handlande gör mig smått frustrerad. Jag vill veta. Ja eller nej. 
 
Utbildning sen. Har fått mejl om att komma till Linköping för reservupprop. Har känt att högskolan kan ta sig nånstans men vissa stunder blir jag ändå lite osäker på om det är så bra utan en ordentlig utbildning i ryggen? 
Jag vill ju inte ha en osäker framtid vad gäller inkomst, och stabil inkomst hade jag kanske inte fått med en högskoleutbildning i ryggen heller men det känns i nuläget som mer troligt än om jag bara frilansar hej och hå.
Har iaf anmält mig till 3d funktion träning steg 1 i december och börjat plugga anatomi på egen hand. Har lärt mig att bracchi är överarm och brevis betyder kort. Tjo. Har även vägt hätmassörutbldningen fram och tillbaka nu en tid och blir mer och mer sugen på att faktiskt gå den. Visst det är en del pengar, men det är ett år på en skola som verkar väldigt bra och även om det jag läst om jobbchanser (dock inte på den mest seriösa sidan) verkar sådär tänker jag att vafan, jag känner ju många med hästar, som känner andra med hästar och på den vägen kan det ju bara inte vara omöjligt att hitta kunder. Ska även knåpa ihop ett pass att hålla på Bodygallerian nu i höst och se vart det kan leda. Sen finns ju den där djurvårdarutbildningen på yrkeshögskola i Skara som pockar på i bakhuvudet...Ja det är fan inte lätt. Men ett steg i taget så. Sålänge jag rör mig ifrån restaurang- och "jobb-jag-kan-få-men-egentligen-inte-vill-ha"branchen är jag nöjd. Det måste ju gå framåtframåtframåt.
 
Tills december har jag ett jobb på ca 75 % som frukostvärdinna vilket också gör det möjligt att ha ett liv på kvällen. Jag kan träna själv och äntligen ta på mig ansvar för att hålla i träning för andra på boxningen. 
Efter det vet jag inte riktigt alltså. Ska ringa en mjölkbonde och höra mig för. Vet inte riktigt vad jag kan tänka mig annars. Jag har iaf hellre ett jobb än är arbetslös så hur kräsen jag kan vara  får jag se. Antagligen inte alls så mycket. Men det löser sig.
Hade varit skönt att dra iväg och surfa och hakuna matata. Men inte denna gången inte.
 
/ Victoria

Det går hit, det går dit

Min plan har ett ganska bra tag nu varit att börja plugga i Januari. Eller nu i höst. Hursom har jag hela tiden tänkt mig att jag kommer flytta en rätt bra bit iväg för att studera på högskola. Om nu inte till djursjukskötare så iaf till fysioterapeut. Livet i Skåne skulle bytas mot ett studentliv högre upp i Sverige och så skulle det vara i tre år iaf. Efter det har tanken nog alltid varit att komma tillbaks hem till skåne ganska snart. Om jag inte skulle få ett skithäftigt jobb någon annanstans såklart.
Men så fick jag antagningsbeskedet häromsistens och blev besviken. Jag visste redan att djursjukskötare var ute ur bilden, jag har helt enkelt inte tillräckliga betyg eller högskoleprovs resultat. Men till fysioterapeutprogrammet räknade jag med goda chanser att komma in på de skolor jag helst ville gå på.
Så var det ju inte alls. Nu är det förvisso bara första urvalet och det kommer hända mycket till nästa urval, men iaf. Tänkte att den nya regeringen hade ändrat lagen igen så att möjligehten att faktiskt kunna läsa upp betyg även när man är behörig finns, men efter samtal med studievägledare insåg jag att så inte var fallet. Hon tipsade om högskoleprovet och jag berättade då att det har jag redan gjort 5 gånger och fått som bäst 1,2 på. "Det är ju egentligen ett väldigt bra resultat, men inte tillräckligt bra till utbildingen du vill in på eftersom den är så populär. Då får du kanske börja titta på andra utbildningar" Så fort hon sa det kände jag bara en sån jävla frustration. Men om jag fan inte vill något annat? Varför ska det vara så jävla omöjligt att få bli det man vill och som man vet att man varit duktig på? 
Jag har 1,6 på den verbala delen på det jävla provet, och det är det som krävs för att komma in. Men så kommer den förbannade jävla cpmatten och drar ner poängen till 1,2 och gör det omöjligt för mig att få läsa den utbildning jag verkligen vill. Det gör mig sjukt irriterad att reglerna ser ut så! Vem fan säger att en bra djursjukskötare är den som kan säga vad x upphöjt till 589 blir om man dividerar det med roten ur 9? Det har man ju jävligt mycket nytta av när man står och ska linda en häst med en senskada! 
Jävla bullregler är.
 
Men Sofia tände nytt hopp i mig och nu har jag börjat tänka i helt nya banor. "Ah skit i dem Victoria!" sa hon om högskolan. Och det lutar åt att jag kommer göra det också. Rövsystem. 
 
Nä, nu ska jag åka till ponpon och höja humöret med en ridtur på en häst som numer tål normal belastning och är så gott som friskförklarad från en senskada som veterinär och folk runtomkring aldrig trodde skulle bli bra men som vi tillsammans har pissat på två gånger om! Det ni, era jävla matematiksuckers!
 
 
 
/ En inte alls bitter Victoria

pengar pengar pengar

Fan...i början av veckan satt jag och finurlade på hur mkt nudlar jag sulle orka med att äta denna månaden. Sen som en skänk från ovan kom drickspengarna och räddade mig. Trode jag. Nu efter att ha betalat sista räkningarna finns där inte mycket kvar på kontot. Dem sista drickspengarna måste gå till att tanka bilen så att jag kan ta mig till jobbet. Och det är mitt eget "fel" (som en del kanske skulle kalla det) att jag har det knapert nu eftersom jag verkligen reser upp varenda liten slant jag tjänar. 
Och det är okej, jag har ett jobb nu och det kommer komma in pengar. Men jag blir lite tung ibland vid tanken på framtiden just vad gäller den ekonomiska biten.
Mitt liv ska inte bestå av mestadels jobb, och pyttelite annnat. Jag ska ha en liten gård, några djur, familj och hobbys. Och ett jobb jag verkligen tycker om, hellre än ett jobb som snabbt betalar av lånet för att kunna köpa den där lilla gården. Och det är där det tunga smyger sig på, för allt kostar ju! Och eftersom jag inte vill bo i någon lägenhet kommer det kosta mer dessutom. Tänk om något går sönder, något av djuren skadar sig, alla behöver äta....pengar pengar pengar. 
Ibland tänker jag undrande och med lite förtvivlan; ska hela mitt liv bestå av att jaga vartenda öre för att gå runt?!
Så vill jag fan inte heller ha det. 
Men vafan...man kan lära sig att leva snålt utan att man tänker på att man snålar. Det är nog så det måste bli. 
Och det blir bra det med. Så länge vi får vara friska har man alltid mycket. 
 
Australien farmen. Med jeepen jag hoppade in och ut ur sådär en 246 gånger om dagen för att öppna och stänga grindar, fånga hästar, lamm, kalvar osv...
Fina grejer.
 
/ Victoria

Han där

Jag ombads att förklara hur mycket Finn egentligen betyder för mig, det är ju inte helt lätt att förstå. Han är ju "bara" en häst trots allt. Som jag ger så mycket. Tid, kärlek och pengar. I ändå ganska stora mängder.
Och för utomstående kan det säkert verka underligt, min relation till min ponny. 
Men när jag förklarade hur stor beydelse han har för mig, hur glad han gör mig, hur han funnits med i mitt liv genom alla upp- och nedgångar i hela sitt liv, hur jag lärt mig rida bla på honom, hur han visar att han älskar mig tillbaka och bara hela hans positiva och fina personlighet, gick det faktiskt fram vilken stor roll han spelar. Det finns inget "bara" med honom. Han är familj. Och han är bäst. Så jävla bäst <3
 
Bild från den 10 maj när han fyllde 22 år.
Han där <3
 
/ Victoria
 

Tankar på kvällskvisten

Idag hade vi årsmöte på boxningsklubben. Jag är sekreterare och satt med Terry framför alla och var med och ledde hela skiten. Inte för att våra möten är så ofantligt stora, men vi var åtminstone 20 personer kanske. Och där satt jag och redogjorde förra årets möte från protollet. I det läget kände jag mig faktiskt som 25 år. Det var inte nevöst eller jobbigt, jag fick inte handsvett eller rodnade och mitt hjärta hördes inte i mina öron.
Hade det varit jag för sådär en 6-7 år sedan hade allt det hänt, och hade det varit för bara 4-5 år sedan hade jag blvit åtminstone obekväm.
Eftersom jag ofta blir lite halvt chockad över min egna ålder då den låter så myckte äldre än vad jag känner mig, tycker jag det är så intressant när situationer som nu ikväll uppstår och jag märker att jag är fan äldre. 
Att jag sen vinkar till min ponny eller skrattar elakt när jag förpestat bilen med en fis får väl kanske den där känslan av mognad att avta något. Men den finns där då och då nu iaf. 
 
Annars så är jag arg och besviken på min kropp som inte vill ställa upp. Har haft så ont i ryggen på sistone, ungefär som i somras när alla ligament var överansträngda fast inte lika utspritt. Då jobbade jag konstant så det fick jag ta, men nu får den fan sluta whyna!
Dessutom är det SM i helgen och jag påminns ännu en gång om att jag vill men inte kan. Jag har fan aldrig varit med i ett SM trots att jag boxats i 8 jävla år. 
Kan inte släppa orden som den dåvarande Landslagstränaren sa till Terry på en utbildning när han såg mig slå parövningar med Ari; "varför har jag inte sett den där duktiga tjejen förut?"
Faaaaaaaan alltså. En vacker dag kanske jag kommer kunna acceptera att det är så det är. Man har den kroppen man har.
Men jag är fan inte där än.
 
/ Victoria
 

Tänk om...

Idag när jag gick på jobbet och skulle hälla vin till någon fick jag en så stark känsla av att jag borde köpa en biljett till Melbourne och bara åka och hälsa på min australiensiska familj. Hur svårt kan det va?! 
I just det ögonblicket- inte så svårt alls.
Men vid närmare eftertanke är det ganska svårt just nu. Inte omöjligt, men inte lngt ifrån.
Tänk om det inte var så jävla långt till Australien, att det inte kostade jättemycket pengar för en flygbiljett och att jag inte har en massa åtaganden här hemma som jag inte bara kan åka ifrån.
Då hade jag åkt typ imorgon. 
Jag saknar Bruce. 
Och Evanne, alla djuren. Att jobba från tidig morgon till kväll med olika djursysslor. Få lära mig om historia eller vilken växt man kan använda som tvål av Bruce.
 
Jag saknar livet där så himla jävla mycket.
Tänk att det där är jag, på en unghäst som aldrig gjort det där förut. Aldrig burit runt någon på sin rygg. Och att jag fick lära mig allt av den där mannen. Lyllos mig. 
 
/ Victoria

Victoria

Man kan inte välja när och hur man ska dö. Det enda man kan bestämma är hur man ska leva.

RSS 2.0