Nu har jag varit på svensk mark i nästan en vecka redan. Det har varit full rulle den mesta av tiden precis som det brukar och som jag förväntade mig. Det bästa har varit att få träffa och krama alla individer jag saknat och längtat efter att få vara nära igen. Det är alltid det bästa med att komma hem från en längre resa. Det och svenskt kaffe. Men den där euforin jag brukar känna över att vara hemma har inte infunnit sig alls denna gången. Jag har inte svävat på rosa moln som jag brukar och så fort jag inte är med någon jag tycker om känns allt lite...grått. 

Jag har gjort så häftiga saker, träffat människor jag aldrig kommer glömma och levt ett helt annat liv fyra månader, och nu känns det så fjuttigt att komma tillbaks och bli Sverige Victoria igen. 

Räkningar ska betalas med pengar jag inte har, jobb ska hittas och helst ett som känns utvecklande och inte gör mig deprimerad, ponpon har flyttat och allt med det ska fixas, träningen ska hinnas med och vara rolig trots att jag inte kan boxas med min arm, jobbigt skit ska tas tag i som hängt över mig i flera månader...OSV. 

Missförstå mig rätt nu, jag tycker egentligen om mitt liv hemma också men när jag har hela äventyret på andra sidan jorden så färskt i minnet känns detta snöregniga, kalla och gråa Sverige inte sådär sjukt motiverande. 

 

Så fort jag har en inkomst, ett nytt mål inom snar framtid och är mer van vid rytmen här är jag säker på att det kommer kännas bättre. 

 

Nu ska jag köra till min guldklimp för att höra vad veterinären har att säga om ben och tänder denna gång.

 

Nu ligger jag här i min hostelsäng på andra sidan världen för att sova sista natten i detta fantastiska land. Det är alltför surrealistiskt för att jag på riktigt ska förstå att jag denna gång inte ska vinka av någon utan faktiskt följa med hem. Om bara något dygn ligger jag i mitt flickrum i everöd med familjära ljud och dofter omkring mig. Slut är det på papegojor som flyger omkring överallt och väcker mig om morgnarna. Slut är det på så mycket som varit så bra, och ikväll känns det mest väldigt tråkigt att behöva säga hejdå till Australien. Fast först ska jag ha en så jävla bra dag på rottnest island där vi ska cykla rundor, stanna till o snorkla på någon strand som ser fin ut, ha picknick när vi blir hungriga och sola och bada som fan. 

 

Kvällen var meningen att bestå av party, men när vi parkerat oss med vårt öl och vin på hostelet för att förfesta lite träffade vi på först en svenska med en massa häftiga resehistorier, sen tillslöt det fler och vi delade reseupplevelser och pratade om livet. Vips så hade kvällen försvunnit. 

Jag blir så sjukt sugen på att uppleva det dem har upplevt,  snorkla med valhajar, bo i djungeln i Mexiko och volontärarbeta med att samla prover i havet, vandra i Himalaya och skövla (?) ris i Nepal. 

Varför har inte jag gjort sådant och när ska jag kunna göra det. 

Min resesjäl är så långt ifrån tillfredsställd ikväll. Och imorgon åker jag hem. 

Men självklart ser jag jättemycket fram emot att träffa alla igen. När jag väl är hemma kommer jag älska det. Men just ikväll känns det vemodigt. 

 

/Victoria

 

 

Planen var att ta oss fran Kalbarri till Coral Bay via buss kl 05.20 i mandes morse. Sa blev det ju da inte.

Vi hade stallt klockan pa 03.40 eftersom vi skulle ta en shuttlebuss vid 04 fran vart hostel ut till ingenmansland dar den stora bussen skulle hamta upp oss. Vid 01 vaknade vi av att hostelagaren stod och sa att det var fem minuter tills vi var tvugna att aka. WTF?! Sa hejoha vi slangde ihop vara grejor och satt fem minuter senare, somndruckna och lite forvirrade i bussen pa vag genom odebushen. Rod jord, torra buskar och en och annan kanguru var det vi sag. Efter 50 minuter var vi frame vid en store vag och dar satt vi sen och vantade pa bussen. I tre javla timmar! Det ar lite hipp som happ med bussarna har verkar det som, nej den stalldes in utan iformation, en annan ar fem timmar sen och sa ibland ar dem en halvtimme for tidiga. Sjukt opalitliga! Men vi kom iaf pa bussfan och trodde att vi skulle vara frame i Coral Bay vid 13. Icke sa nicke, vagen in till staden var fortfarande anstangd pga Olwyn och vi fick snallt aka med anda upp till Exmouth dar vi till sist anlande vid 16. Trodde att det var en lite storre stad, iaf storre an Kalbarri men det ar en liten, torr och inte alls speciellt fin by dar det egentligen inte finns sa mycket att gora om man inte har en bil eller vill betala massor av pengar for att aka pa en tour ut pa havet och se whalesharks och delfiner. Vilket vi ju iofs hade kunnat tanka oss om det inte var sa att allt ar stangt efter cyklonen. Inte ens snorkla kan vi gora utan bil, och det var det vi kom hit for att gora.

I sadana har stunder kan man ju bli lite irriterad och frustrerad. Men inte vi inte! Igar drack vi gott kaffe pa ett av tre cafe'er, hanged med skona manniskor pa vart hostel, promenerade rundor och drack ol. Och at an en gang var middag ute pa en bank. Av alla maltider vi atit sen Martin kom har nog 90% varit pa nagon bank nanstans. Jag gillart, och det ar asbra att Martin har lika lagom (laga?) krav pa bade boende och mat.

Vad som ocksa ar skitbra ar att vi kommer asbra overrens och inte har varit irriterade pa varandra det minsta (an iaf) fastan det varit asvarmt, vi har varit jattehungriga och vara planer gatt i stopet flera ganger. Och det kunde vi ju inte veta innan eftersom vi bara umgatts ensamma en gang forut och egnetligen inte kanner varandra sa jattebra. Vi har tranat boxning ihop och festat da och da, men mer an sa har det faktiskt inte varit. En javla tur da att vi funkar sa bra ihop och att Martin star ut med mig aven "utan filter". Jag ar sa mongo som jag ar och tanker inte det minsta pa hur jag beter mig. Skitgott! Vi har kommit fram till att vi ar valdigt lika vad galler valdigt mycket och att vi ar som syskon fran olika foraldrar. Sa gott att ha en helt avslappnad kompisrelation med en kille. Killar ar fan najs o hanga med. Speciellt Martin nar han harmar en baver och nyser sa snusen flyger. Fin kompis!

 

Imorgon ska vi iaf antligen fa komma till Coral Bay (yaaaaaaaaayyy!) och da javlar ska det snorklas satan!

Sen kan jag aka hem helt nojd med min tid har. Fast forst ska vi parta i Perth, vara bohemiska i Freemantle och cylla rundor pa Rottnest Island.

Australien alltsa <3

 

/ Victoria

Livet just nu ar javligt gott! Det ar semester i full patte med surfing, kanotpaddling, oldrickande, solande, promenerande, djupa samtal, tramsande, lite traning och helt enkelt bara hakuna matata! Precis som jag onskat att mina sista veckor skulle vara.

Vi fick dock andra vara planer pga cyklonen Olwyn som harjat langs norra vastkusten nu i nagra dagar och som igarkvall vantades sla till mot Kalbarri dar vi befinner oss. Staden var i lockdown och vi fick radet att handla tillrackligt med mat for att klara 48 timmar inomhus och sen stanna inne. Spannande och lite pirrigt tyckte vi. Intressant att fa ha varit med om hur det fungerar nar en cyklon slar till! Det blev dock inte sa farligt har som dem trodde. Det regnade valdigt mycket och blaste en del, men inte varre an en hoststorm i Skane.

Men Olwyn satte iaf stop for vara planer om att ha akt norrut i fredags, sa nu ar vi fast har tills mandag nar nasta buss gar om vagarna inte fortfarande ar avstangda. Men vafan, vi bor vid havet i en lugn och trevlig by med hjalpsamma manniskor och Inga masten. Sa vi har det javligt bra anda!

 

Skulle lagga upp lite bilder men av nagon anledning vill datorjaveln inte sa det far vanta till senare.

 

I eftermiddag blir det squashtraning men nu blir det gokaffe och kanske lite gelato. Det ar ju trots allt semester!

 

/ Victoria

 

 

 

Nu är det inte mycket kvar. Inte av min tid på farmen i Perth och inte av min tid i Australien. 

Att jag snart lämnar denna platsen är nog lätt att räkna ut att jag ser mycket fram emot. Att jag snart lämnar landet känns...konstigt. Fyra månader har gått så jävla fort, och samtidigt inte. Såååå länge har mitt mål och min motivation till saker jag gjorde hemma innan jag åkte varit för att kunna göra det jag nu gjort. Pengar, planering och något att se fram emot- allt riktat hit till andra sidan världen. Och det är på det viset det har varit dem senaste fem, sex åren. Jag har jobbat så mycket jag bara kunnat för att få ihop så mycket pengar som möjligt till olika resor. Och livet hemma i Sverige har liksom kommit på andra plats på min prioriteringslista, för siktet har ständigt varit inställt utanför landets gränser och oftast långt iväg. 

Jag är så jävla nöjd med hur jag valt att leva mitt liv för jag har fan inte slösat bort min tid på att mala på i gamla, tråkiga hjulspår. Det har varit fantastiskt, lärorikt och sjukt utvecklande!

Men...efter den här resan känner jag att jag vill satsa på livet hemma. Sätta upp mål som handlar om andra slags resor än dem man gör via flyg eller tåg. 

Jag vill boxas. Jag vill göra mitt hem fint och faktiskt lägga lite pengar och tid på det. Jag vill studera. Jag vill fira alla högtider under ett år med mina hjärtmänniskor i Sverige. Jag vill INTE åka ifrån min älskade ponny varje år, och tvingas lämpa över honom på någon annan. Jag vill inte behöva säga hejdå till alla jag tycker om. Jag hatar farväl och tycker det är lika asjobbigt varje gång. 

Jag vill liksom inte vara den där tjejen som man vet att man inte riktigt kan räkna med för hon reser ändå alltid bara iväg. Jag har älskat att vara henne, verkligen älskat det, men det känns som nästa period i livet är på väg att starta. Blir nästan sorgsen av att skriva det här för det känns som jag tar farväl av en så stor del av den jag varit.

 

Men sen vet man aldrig. Genom denna resan har jag nu kontakter i Colorado, Mexiko, Israel och Kenya. Så vi får se hur länge äventyrarsjälen kan hålla sig lugn. Maktub!

 

/Victoria 

Det blev visst ett långt uppehåll här i bloggen. Internet där jag bor nu var inte så bra som jag hoppats på, därav inga inlägg. Men nu har jag faktiskt bra wi-fi hurra!

Hela dykupplevelsen förtjänar ett eget inlägg med bilder så det sparar jag på lite. Istället tänker jag dela med mig av min vistelse hos kvinnan i Perth där jag fortfarande befinner mig. 

Det har varit knappt två väldigt annorlunda och påfrestande veckor, både fysiskt och psykiskt. Mest psykiskt.

Farmen hon har är mycket mindre än den jag bodde på förut, med endast fyra hästar, två hundar och en drös karpar. Sättet hon sköter sina hästar på är ungefär det mest motsatta man kan tänka sig i jämförelse med Bruce och Evanne, vilket inte är dåligt i sig för hon ger sina hästar så mycket kärlek och tid. Själva tankesättet är mer likt mitt eget kring hur jag vill att Finn ska skötas med noggrannhet och rutiner.

Hon har levt ensam dem senaste tio åren vilket verkligen, verkligen märks. Hon har ett speciellt sätt att göra allt på och det är bara hennes sätt som fungerar. Det gäller allt från hur man plockar upp hästbajs till hur man låser en dörr. Det som är mest påfrestande är hennes humör. Hon är så otroligt instabil och stressad!

När hon trycker på fel knapp på datorn morrar hon (bokstavligt talat) och svär. Det är på den nivån. Jag känner mig konstant på helspänn när jag är omkring henne för att göra mitt allra bästa för att inte vara det som upprör henne. Och det är inte lätt. 

Först tänkte jag att detta inte var hållbart att bo i och ifrågasatte min plan att stanna här i två veckor. Det är ju faktiskt min semester det handlar om.

Men nu har jag tänkt om. En av anledningarna till att jag tycker så mycket om att resa är för att jag känner att det utvecklar mig. Och genom att bo med en person som projicerar sin stress och instabilitet på allt i sin omgivning får jag verkligen jobba på att försöka hålla mig lugn. Min första reaktion när hon börjar skrika om något är "åhnej hur kan jag hjälpa så hon slutar vara arg?!" tillsammans med en uppjagad känsla. Men så kom jag fram till att jag faktiskt inte behöver gå ifrån mitt trygga och lugna sätt för att hon inte kan hitta nycklarna i sin väska. Det är inte mitt fel och det finns ingen anledning för mig att bli stressad. Det är inte lätt alltid men nu försöker jag varje gång ett sådant tillfälle uppkommer (vilket är många gånger varje dag) att ta ett djupt andetag och behålla lugnet. 

En annan sak som satt mig på prov under tiden här är att stå upp för mig själv och kräva betalningen som hon pratade om innan jag kom hit men som hon sen inte nämnde när jag väl var här. En vecka gick utan att hon tog upp det, och efter påhejande hemifrån tog jag mod till mig och frågade henne om det. Med tanke på hennes humör visste jag inte vad jag skulle vänta mig, men det gick bra och jag har fått mina pengar. Så stolt jag var över mig själv efteråt att jag gjort det. Det har gått upp för mig att en av mina svagheter är att jag har svårt för att ställa krav på folk, speciellt när det gäller pengar. Och det är en väldigt dålig egenskap eftersom man då alltid kan bli utnyttjad av folk som kommer på det. Vilken tur att jag fick ett uppvaknande- och stöd hemifrån så att jag kunde göra något åt situationen medan jag var här istället för att vara irriterad på mig själv för att jag smet ifrån en obehaglig situation. Tack för hjälpen ❤️

Att resa handlar också för mig om att befinna sig utanför sin bekvämlighetszon. Det kan vara genom att sova på räliga hostels, inte ha några rena kläder att ta på sig ur den skrala packningen eller att sitta på en buss i 27 timmar istället för på ett flyg i tre för att man sparar pengar. 

Eller så kan det vara genom att bo hos en människa som får en att gå runt som på nålar, livrädd för att göra fel, och endast utföra riktigt tråkiga jobb som lövkrattning och ogräsrensning. 

Jag befinner mig så långt utanför min bekväma zon just nu och jag är säker på att det en dag i framtiden kommer att ha gjort mig så gott. 

 

/ Victoria