På nya jobbet igår skulle jag ta betalt av en dam i rullstol som satt på uteserveringen. Hon bad mig hjälpa henne nerför kanten så att hon skulle kunna hämta pengar " därborta". Inombords brottades jag med känslorna som sa både "jomen jo det funkar väl" och " nej förfanhon lurar mig". Jomen jo vann och hon pös iväg. Den andra personalen frågade om hon betalade och jag medgav att nja inte direkt. Oro i magen och skäll på mig själv. Jag skulle aldrig gjort det! 

Efter typ 15 min kom hon tillbaka och betalade.

Efter 20 min till kom hon ännu en gång med ett vykort som hon ville ge oss för att pizzan var den godaste hon ätit och allt var så bra. 

En Victoria, en Johanna. 2 mil på våra cyklar. Egenlagad falafel och Oskar Linnros. Klädbyten och smink. Stress för att kissa vovven innan sista bussen gick mot stan. Förfest bara vi i en liten lägenhet på söder. Gamla godingar som Bubbles och 3 liter vin. Titta i gamla skolkataloger och skratta tills magen får kramp. Fnissande vingla ner på stan och dansa helt obekymrat och fritt utan ett bekymmer i världen. Konstanta leenden och skratt i vår egen bubbla. Träffa på en vän med en cykel och tycka att det är en bra idé att färdas alla tre, lika lösa och ostabila, genom staden för att spela hockeyspel på Egna hem. Kraschlanda och slå sig men bara fortsätta skratta tills det onda försvinner. Gå hem längs vägen arm i arm med en finfin vän. 

Så jävla bra kväll/natt. Tack Jojjo!