Nu har jag varit på svensk mark i nästan en vecka redan. Det har varit full rulle den mesta av tiden precis som det brukar och som jag förväntade mig. Det bästa har varit att få träffa och krama alla individer jag saknat och längtat efter att få vara nära igen. Det är alltid det bästa med att komma hem från en längre resa. Det och svenskt kaffe. Men den där euforin jag brukar känna över att vara hemma har inte infunnit sig alls denna gången. Jag har inte svävat på rosa moln som jag brukar och så fort jag inte är med någon jag tycker om känns allt lite...grått. 

Jag har gjort så häftiga saker, träffat människor jag aldrig kommer glömma och levt ett helt annat liv fyra månader, och nu känns det så fjuttigt att komma tillbaks och bli Sverige Victoria igen. 

Räkningar ska betalas med pengar jag inte har, jobb ska hittas och helst ett som känns utvecklande och inte gör mig deprimerad, ponpon har flyttat och allt med det ska fixas, träningen ska hinnas med och vara rolig trots att jag inte kan boxas med min arm, jobbigt skit ska tas tag i som hängt över mig i flera månader...OSV. 

Missförstå mig rätt nu, jag tycker egentligen om mitt liv hemma också men när jag har hela äventyret på andra sidan jorden så färskt i minnet känns detta snöregniga, kalla och gråa Sverige inte sådär sjukt motiverande. 

 

Så fort jag har en inkomst, ett nytt mål inom snar framtid och är mer van vid rytmen här är jag säker på att det kommer kännas bättre. 

 

Nu ska jag köra till min guldklimp för att höra vad veterinären har att säga om ben och tänder denna gång.