Sitter på mitt rum som jag delar med en tjej från jönköping på skolan i strömma. Första dagen har inneburit lite av en tidsresa tillbaks till när man gick i skolan och inte kände folket. Alla är spända och tysta, undrar vilka alla dem andra främlingarna är och ingen vet riktigt vad man ska prata om eller hur man ska vara. Jag har själv varit mycket tyst idag. Eller ja, delvis för hela bilfärden upp från Åhus pratade jag med en en helt ny bekantskap om ditten och datten och det gick väldigt lätt för oss båda typ på direkten. När vi sitter med klassen här är vi båda väldigt tysta. Precis som att vi båda känner oss mätta på att möta människor. Låter så cyniskt och riktigt trist men jag är inte så intresserad av att umgås med dem andra. Kan också vara det att jag är röv trött och gärna hade sovit för längesen. Eller är jag bara nöjd med dem fina som finns i mitt liv och orkar inte jobba på och anstränga mig för att visa upp mitt bästa jag. satt ändå med en stor del av klassen en stund nu på kvällen och vissa verkar väldigt trevliga men så finns det bruden som tycker hon är tha bitch och tar för mycket plats och tjejen som är så fjortis så hon med stor sannolikhet har en Playboy kanin tatuerad i svanken (kom nyss ihåg att jag såg innan idag att hon hade sitt eget namn tatuerat..!!!) och en rosa hello Kitty siden overall och som inte är tyst länge nog för att höra svaret på frågan hon nyss ställde. Det räckte för att jag hellre umgås med mig själv än sitter och försöker vara med i gemenskapen. 

Jag fick lite Australien känsla när jag satt här med paddan ensam och filosoferade över varför jag är en så tråkig jävel som inte kastar mig över nya folk och älskar det.

Men jag är fan ingen tråkig jävel, jag är bara nöjd i mitt eget sällskap.