A fairytale gone bad
Du gör dina superba pannkakor som vi ätit till frukost så många morgnar i huset där vi bott tillsammans i snart ett år. Vi båda känns lite på vår vakt.
När vi ätit klart och du berättat med glädje i ögonen om äventyret du varit iväg på ser du allvarligt på mig och frågar "har du hunnit reflektera något?"
"reflekterat över vadå" frågar jag fastän jag vet precis vad du menar.
"över oss". Och då vet jag. Nu släpper vi taget om det vi klamrat oss fast vid trots hårda och piskande vindar. Vi båda berättar hur vi resonerat, känner och tror. Sakta börjar mina tårar rinna och du kommer över till min sida av bordet och sätter dig bredvid mig. Vi håller i varandras händer och ser på varandra med kärlek. Du frågar varför jag gråter. " för att det är sorgligt...det vi gör nu" säger jag och torkar tårarna med tröjärmen.
"Och vad är det vi gör nu?" frågar du lugnt.
"Slut..." säger jag och tillägger "men på ett väldigt fint sätt".
Sedan dess har tårar fallit i massor och en helg fyllts av "det här är sista gången vi gör det här" tankar. Så sorgligt så att mitt hjärta blöder ut i resten av kroppen och hela jag fylls av en känsla av tomhet.
Vi spenderar helgen ihop och du är finare än på länge. Det gör både ont och tröstar på samma gång. Jag som avskyr separationer och vetskapen om att något snart ska ta slut tänker att jag borde ge upp och fly flera gånger för att alla känslor blir för mycket. Men jag stanar. Stannar i huset vi haft som vårt gemensamma hem. Stannar med dig. En sista helg.
Kommentarer
Trackback
