Kom på häromdagen vad det var för en skavande känsla jag hade i kroppen.

Var förbryllad över att allt inte känns skitbra eftersom mitt liv just nu fan är skitbra.

Jag har lyckats få det här awesome jobbet där jag får fler och mer utmanande uppgifter varje vecka. Denna veckan har jag munsanerat katter och hundar t.ex. Alltså varit tandläkare och tagit bort tandsten och grejer. Fett.

Mina ponnysar är världens finaste, gladaste och mest okomplicerade individer som båda är friska och hela (tack vare Fredric och Madde i Finns fall) och vi har det svinbra här med fint stall, fina hagar och omgivningar OCH en ridbana plus en jämn stenfri vall att motionera på.

Ultimate där jag tränar har övertträffat mina förväntningar och jag verkligen ÄLSKAR träningen där. Efter varje MMA pass tänker jag att det här nog fan är det roligaste. Sen kör jag thaiboxning dagen efter och tänker precis likadant efter det. Svårt som fan, jag har sjuka blåmärken över hela kroppen men fyfan vad kul det är!

 

Den där störiga känslan beror på att jag är rädd att livet är för bra..att det inte får vara det så länge innan något dåligt händer. Som om jag måste uppskatta allt till max hela tiden för att inte något ska tas för givet som sedan tas ifrån mig. Så jävla typiskt en skyddad svenne att vara orolig i förebyggande syfte.

"Men skärp dig för fan och njut istället!" tänker jag flera gånger men det är lättare sagt än gjort.

Jag vill iaf klargöra här att jag är så jävla nöjd och glad med mitt liv just nu.

 

Det positiva med den här störiga känslan är att jag tänker mer "varför inte" istället för "fast varför". Och det resulterade i min mest spontana helg nånsin tror jag. Så jävla bra och fint. Och coolt. Och fett. Fett som fan.

 

/ Victoria