Jag har rehabat nästan varje dag. Varit hos sjukgymnasten ca 2 gånger i veckan. Blivit en gymråtta och spenderat många timmar där med BJJ och MMA träning frestandes framför mig. Inte gjort några onödiga eller risky saker.

Haft helt platta skor för att inte råka trampa snett. Lindat knäet så fort jag skullat göra något lite mer ansträngande.

Varit på thaiboxningen och bara slagits medan de andra sparkat hejvilt runtom mig. Lydit alla råd från alla kunniga människor jag träffat. Knäet har känts bättre och bättre och förhoppningen och experternas råd om "du kan vara tillbaka i slutet av februari" har hägrat framför mig. Jag har en Prosecco i kylskåpet som jag skulle fira med om ungefär 1 månad då jag ju skulle ha kunnat träna MMA igen. Fick tid till en magnetröntgen som både jag, läkaren och sjukgmnasten tänkte var mest som ett sista svar på att allt går på rätt håll.

Blev glad när jag igår såg att jag fått post från vårdcentralen och tänkte att skönt nu får jag svart på vitt att det bara är att köra på.

 

"Hej Victoria. Du har en meniskskada på menisken på insdan av vänster knä. Vill du remitteras till ortoped i Varberg eller Halmstad?"

 

Pang.

 

Jag förstår verkligen inte vad jag gjort för att förtjäna detta.

Jag har redan spenderat år av förtvivlan över armbågsskador. År av sorg över att inte kunna göra det jag mest av allt i hela världen ville.

Och år av rehabilitering av min Finn. Och när han friskförklarats fick vi en käftsmäll bara ett litet tag efter när han  slog upp skadan igen, och vi tog massor av steg tillbaka.

 

Jag får höra "om det är någon som klarar det så är det du, du är så jävla envis" och ja. Jag klarar det. Jag har fått klara det flera gånger förut men jag vill fan inte behöva klara det mer!!!!!

Tänk dig det roligaste du vet, något du gör ofta. T.ex. sjunga, köra bil, lyssna på musik. Något som ger dig så mycket energi och glädje. Och så säger någon till dig att du inte får göra detta överhuvudtaget igen på ca 6 månader. Inte ens lite. Förtvivlan.

 

Vet inte riktgt hur jag ska orka men jag vet att jag kommer göra det ändå.

Men för ihelvete snälla rara...kan jag bara få vara hel sen?

 

/ Victoria