Det blev visst ett långt uppehåll här i bloggen. Internet där jag bor nu var inte så bra som jag hoppats på, därav inga inlägg. Men nu har jag faktiskt bra wi-fi hurra!

Hela dykupplevelsen förtjänar ett eget inlägg med bilder så det sparar jag på lite. Istället tänker jag dela med mig av min vistelse hos kvinnan i Perth där jag fortfarande befinner mig. 

Det har varit knappt två väldigt annorlunda och påfrestande veckor, både fysiskt och psykiskt. Mest psykiskt.

Farmen hon har är mycket mindre än den jag bodde på förut, med endast fyra hästar, två hundar och en drös karpar. Sättet hon sköter sina hästar på är ungefär det mest motsatta man kan tänka sig i jämförelse med Bruce och Evanne, vilket inte är dåligt i sig för hon ger sina hästar så mycket kärlek och tid. Själva tankesättet är mer likt mitt eget kring hur jag vill att Finn ska skötas med noggrannhet och rutiner.

Hon har levt ensam dem senaste tio åren vilket verkligen, verkligen märks. Hon har ett speciellt sätt att göra allt på och det är bara hennes sätt som fungerar. Det gäller allt från hur man plockar upp hästbajs till hur man låser en dörr. Det som är mest påfrestande är hennes humör. Hon är så otroligt instabil och stressad!

När hon trycker på fel knapp på datorn morrar hon (bokstavligt talat) och svär. Det är på den nivån. Jag känner mig konstant på helspänn när jag är omkring henne för att göra mitt allra bästa för att inte vara det som upprör henne. Och det är inte lätt. 

Först tänkte jag att detta inte var hållbart att bo i och ifrågasatte min plan att stanna här i två veckor. Det är ju faktiskt min semester det handlar om.

Men nu har jag tänkt om. En av anledningarna till att jag tycker så mycket om att resa är för att jag känner att det utvecklar mig. Och genom att bo med en person som projicerar sin stress och instabilitet på allt i sin omgivning får jag verkligen jobba på att försöka hålla mig lugn. Min första reaktion när hon börjar skrika om något är "åhnej hur kan jag hjälpa så hon slutar vara arg?!" tillsammans med en uppjagad känsla. Men så kom jag fram till att jag faktiskt inte behöver gå ifrån mitt trygga och lugna sätt för att hon inte kan hitta nycklarna i sin väska. Det är inte mitt fel och det finns ingen anledning för mig att bli stressad. Det är inte lätt alltid men nu försöker jag varje gång ett sådant tillfälle uppkommer (vilket är många gånger varje dag) att ta ett djupt andetag och behålla lugnet. 

En annan sak som satt mig på prov under tiden här är att stå upp för mig själv och kräva betalningen som hon pratade om innan jag kom hit men som hon sen inte nämnde när jag väl var här. En vecka gick utan att hon tog upp det, och efter påhejande hemifrån tog jag mod till mig och frågade henne om det. Med tanke på hennes humör visste jag inte vad jag skulle vänta mig, men det gick bra och jag har fått mina pengar. Så stolt jag var över mig själv efteråt att jag gjort det. Det har gått upp för mig att en av mina svagheter är att jag har svårt för att ställa krav på folk, speciellt när det gäller pengar. Och det är en väldigt dålig egenskap eftersom man då alltid kan bli utnyttjad av folk som kommer på det. Vilken tur att jag fick ett uppvaknande- och stöd hemifrån så att jag kunde göra något åt situationen medan jag var här istället för att vara irriterad på mig själv för att jag smet ifrån en obehaglig situation. Tack för hjälpen ❤️

Att resa handlar också för mig om att befinna sig utanför sin bekvämlighetszon. Det kan vara genom att sova på räliga hostels, inte ha några rena kläder att ta på sig ur den skrala packningen eller att sitta på en buss i 27 timmar istället för på ett flyg i tre för att man sparar pengar. 

Eller så kan det vara genom att bo hos en människa som får en att gå runt som på nålar, livrädd för att göra fel, och endast utföra riktigt tråkiga jobb som lövkrattning och ogräsrensning. 

Jag befinner mig så långt utanför min bekväma zon just nu och jag är säker på att det en dag i framtiden kommer att ha gjort mig så gott. 

 

/ Victoria