Nu är jag i mitten på min resa, med nio veckor bakom mig och nästan nio veckor framför mig. Jag har redan uppfyllt drömmen om ett farmliv med djur, natur och hårt utomhus arbete för länge sen och ser tillbaks på dem här två månaderna med sån tacksamhet över att jag hamnat på detta otroliga ställe. Det är verkligen once in a  lifetime man får en sån här chans och jag är så glad att just jag har fått den. Waow som fan!

När Carro var med på gården och flera gånger utbrast hur mycket jag kunde och vad cool jag var (kan dock aldrig va så cool som Viktor, eller hur Carro?) blev jag själv medveten om igen, hur mycket jag faktiskt lärt mig. Ibland säger evanne eller Bruce när vi tex håller på med unghästarna "oh she's getting good" och smilar mot den andre. Good foreigner. Att säga farväl till allt här kommer vara väldigt jobbigt. Detta är ju min vardag och trygghet nu, det kände jag speciellt när jag kom tillbaka till farmen efter min o carros resa. Kändes som att komma hem. 

Men aldrig så hemma att jag vill flytta hit. Jag älskar mitt hemmahemma alldeles för mycket. 

Nu när det drar ihop sig till att lämna försöker jag verkligen insupa, uppleva och se allt med friska ögon. Tur att jag har tagit så många bilder så att jag kan påminna mig om hur jävla fint jag hade det på Shepherds hill farm under vintern. 

Om två veckor kommer mor min och Åsa hit! Så jävla häftigt att under mina fyra månader här får jag tre besök! Har man fina människor i sin omgivning eller vad? 

Ser fram emot att visa dem farmen, att dem får träffa min australiensiska familj med typ 200 medlemmar, att se nya delar av landet tillsammans med dem och att bara ha det gött!  

 

När dem flyger hem tar jag mig någonstans uppåt landet för att ta dykcertifikat vid stora barriärrevet och på så vis uppfylla ännu en dröm, att dyka. Hade inte bestämt mig hundra för om jag skulle göra det innan men nu är jag säker på att det är något jag inte vill missa. För även om jag önskar och vill komma tillbaka hit om några år vet man aldrig hur livet svänger och då är det bättre att ta chansen när den finns. Vem vet hur länge revet är kvar.

Sen flyger jag till Perth och jobbar på en annan hästfarm några veckor innan Martin kommer ner och vi semestrar som fan mina sista två veckor. Hoppas på att kunna surfa utan att bli uppätna av någon hajfan på västkusten, dem är ju tydligen lite vanligare där men vi får utforska och så blir det asbra säkerligen. 

 

Första veckan kändes fyra månader som en evighet och jag ifrågasatte mig själv för att jag valde att vara iväg så lång tid. Nu är jag glad att jag har halva äventyret kvar. 

Tur jag var klok och inte en pussy när jag bokade.

 

Vill säga tack till min älskade toka Carro som kom hela vägen hit helt själv trots att hon inte rest mycket förut och var nervös. Du förgyllde min resa som fan med all din galenhet och din underbara energi, så jävla bra är du! 😘

 

/victoria