Dagarna går så fruktansvärt fort och man kan inte annat än att hänga med. Ibland vill jag bara borra ner hälarna i marken och stanna upp lite. Livet som det ser ut nu börjar gå mot sitt slut och samtidigt som jag ser riktigt mycket fram emot det nya och spännande, så finns det saker i detta som jag inte vill ska försvinna. Egentligen är det nog bara livet med min ponny nära mig där jag träffar honom varje dag som jag fasar för ska ta slut. Han ger så mycket glädje och kärlek. Och trygghet. Och nu ska jag lämna iväg honom snart. Min sedvanliga hat-kärlek till förändring gör sig påmind. Som tur är kan jag nästan lova mig själv att när han väl har kommit till Hinken, och jag väl har kommit iväg med min andra hjärtegubbe så kommer allting att kännas lätt. Det är alltid stunderna innan "hejdå" och när man måste vända sig om för att gå som är dem värsta. Jag är alldeles för blödig för sånt.

Men dessa sista veckorna ska jag verkligen uppskatta min guldklimp och livet som hästmänniska. Smutsiga fingrar, svart snor, halm i strumporna och villkorslös kärlek från en vit, fyrbent bästa vän.