"herregud vad fan har jag gett mig in på, jag som inte ens tycker om att springa långt" var väl ungefär min inställning innan loppet. Hade verkligen inte skött träningen som jag borde, och med handen på hjärtat var 7 km den längsta sträckan jag sprungit innan. Dåligt av mig som fan. Typ 2 veckor innan hände något med hälen dessutom, så dem enda skorna jag kunnat ha var mina gamla löparskor som inte har någon dämpning kvar. Men vad ska man göra liksom?! Mitt mål innan det startade var att jag bara skulle ta mig runt och komma i mål hel, det fick ta den tiden den tog och med tanke på dem dåliga skorna hade jag lagt upp en plan om att efter 5 km gå 1 km, sen springa 2, gå 1 och fortsätta så typ hela vägen. MEN! När vår startgrupp kommit iväg så var det inte alls som jag tänkt mig. Sprang första 2 km med ett konstant leende tror jag och var så inspirerad och glad över att vara del av denna stora skara som tog sig framåt genom den fina miljön och med en grym publik. Genom hela loppet möttes man av folk som hejjade och peppade, och då var vi ändå 5:e sista startgruppen! Då hade en del stått där genom 20 grupper och med gassande sol bara för att heja fram alla löpare. Fina människor!!

Hade bävat inför broarna; götaälvsbron och älvsborgsbron heter dem väl, och även avenyn för dem skulle vara väldigt jobbiga hade jag hört. Men icke! Dem kändes inte alls så långa som dem ser ut och avenyn gick som en dans nog mycket tack vara festen som pågick där. När jag sprang förbi kilometersiffran med en 8 fnissade jag lite för mig själv och tänkte att jag är fan dum i huvudet, det var det längsta jag sprungit i mitt liv och då hade jag "bara" 13 km kvar. Och min första mil sprang jag på 1,02 på ett halvmara. Då klappade jag mig själv lite på kinden och fnissade lite till. Under hela loppet förutom ca dem 2-3 sista km bara njöt jag av hela upplevelsen. Allt var så jävla häftigt och folk var så grymma så det gick inte att tycka att det var tråkigt eller jobbigt, man lyftes fram av varandra. När jag var inne på sista 1,3 km typ så tyckte jag att klockan började bli mycket så då kutade jag som fan (så gott det nu gick med 2 mil i benen) för då hade löpardjävulen i mig kommit fram på riktigt och tyckte att jag inte skulle vara så jädra långsam ändå. Så den där planen jag hade innan där jag skulle gå och springa om vartannat sprack ju för när jag provade gå blev jag stressad både av klockan och av att bli omsprungen av alla, så det gick ju fan inte. Så när det väl gäller har jag alltså ändå huvud till att pressa mig själv även i löpning och det är ju himla roligt att veta om sig själv!

Klockan slutade på 2,18 och jag kan fan inte fatta såhär i efterhand att jag sprang 21,1 km. Så sjukt stolt över mig själv och nöjd med att jag klarade det! Man kan fan mer än man tror.

Tackade min kropp många gånger under loppet för att den är så snäll som ställer upp på såhär sjuka saker utan att jag förberett den, kroppen är grym!

Och tack till gänget som sprang, och lindells för att vi fick bo hos er!

Detta var det första jag och nisse gjort ihop inom den här kategorin och det tyckte jag var bland det bästa av allt, så tack nisse för att vi gjorde det :*