Okej, vid detta laget vet nog redan dem flesta om att vi är hemma igen men jag ska nu ge den långa versionen av varför.

Det var en gång en tös och en påg som ville cykla runt Nya Zeeland för att testa på ett nytt spännande sätt att resa och för att se ett vackert land på nära håll där dofter, träningsvärk och daglig utevistelse skulle inkluderas. 

Det vet nog alla också men tyvärr så är jag då inte gjord för den typen av daglig utevistelse visade det sig. Redan andra cykeldagen på kvällen började mitt högra knä göra lite ont. Jag tänkte att det nog bara var för att vi cyklat en del mil då och den dagen i ganska många uppförsbackar. Det går säkert över när vi vilat över natten typ. 

Direkt första tramptaget dag tre kände jag att det hade ju inte försvunnit över natten men lite skitsamma för det ska nog försvinna sen iaf. Naturen var superfin där vi var, vi hade strålande solsken, var på gott humör och cyklade på fina vägar med bara lite trafik. Så trots smärta gick det ganska lätt. När vi cyklat våra mil för dagen då jag mestadels trampat med bara vänster ben och kom fram till staden vi skulle övernatta i hittade vi internet på biblioteket och började söka på vad som kunde vara fel med mig. Det tydde på att senorna (nu gjorde bägge ont eftersom jag överansträngt vänster för att lindra smärta i höger) som går över knäskålarna var inflammerade, ett ganska vanligt förekommande problem när man inte har riktigt rätt inställningar på cykeln och är ovan vid långa distanser. Alla skrev att det enda som hjälpte var vila. Mög och fan tänkte vi men jaja vi får väl ge det sådär en tre dagar då. Så efter en helvetes cykling från Morrinsville till Matamata där regnet öste, det blåste motvind, var mycket uppförsbackar och trafik som var mycket nära att köra ner oss stundtals kom vi till en camping där vi planerade att stanna i tre dagar.

Det var RIKTIGT tråkigt där eftersom jag helst skulle sitta still med raka ben hela tiden. Ännu värre för nisse som var frisk och egentligen hade kunnat göra massor. Men vi stod ut iaf och knäna gjorde inte längre ont när vi på dag fyra återigen packade cyklarna och gav oss av. Efter ca en mil smög sig irritationen på i bägge knäna och blev bara värre och värre. I varje uppförsbacke (och det är en del kan man säga) hoppade jag av och ledde cykeln, vilket resulterade i att nisse fick vänta på mig hela tiden och det gick väldigt sakta att ta sig fram. När det gjorde rent ut sagt jävligt ont kom vi fram till att det funkar inte med cyklingen. Att lida sig igenom mil efter mil förstör ju hela upplevelsen och är bara skit. Den stunden när jag var tvungen att inse sanningen att min kropp ännu en gång stoppade mig från något jag verkligen ville var jävligt tung. 

Men ingenting skulle bli bättre av att jag deppade över det och tack vare att nisse var så positiv var det bara att se på saken som ett problem som vi nu skulle lösa. Ett alternativ var att jag skulle WWOOFA (står för willing workers on organic farms) och nisse fortsätta cykla och att vi sen skulle mötas upp och lösa resten därifrån. En annan lösning var att vi båda WWOOFAde typ två veckor och att vi sen försökte cykla igen. Vi kollade upp hur det var att åka buss runt och när det visade sig vara lika dyrt som att hyra en bil bestämde vi oss för att en bil var vårt bästa alternativ för att få se sydön som var det vi helst ville. 

Men att hyra en bil och köpa färjebiljett från nordön till sydön var jävligt dyrt. Vi skulle aldrig ha råd att stanna så länge som det var meningen. Då tog vi beslutet att flytta vår hemresa till mitten av december. Trodde vi. När vi ringde flygbolaget visade det sig att det enda möjliga datumet att ändra till var den 26 november. "do you want me to book this for you miss?" eehhhh nej för i helvete egentligen inte ville jag säga men vi fick ju ta den. 

Då var det den 12 november. Så allt det som skulle tagit oss 2 månader att göra var vi nu tvugna att hinna med på mindre än 2 veckor. Fy fan kändes det då.

MEN vi försökte vända det till något positivt och tänka att vi fick ju faktiskt se landet iaf! Vi var inte SÅ skadade, det kunde ju varit mycket värre (typ matförgiftning á la helvetet) och nu kunde vi ha en lite "lyxigare" semester och njuta av dagarna. Så i 10 dagar i princip bodde vi bokstavligt talat i bilen som fick vara både kylskåp (hade aldrig blivit godkänt av någon inspektör för det höll inte riktigt sina max 8+) sängar och färdmedel. Fast mestadels sov vi i vårt tält som funkade perfa! 

Vi hade kanske kunnat göra annorlunda, men detta var ändå vår gemensamma semester som vi kämpat oss till med jobb i olika länder för att kunna åka på. Och mina knän hade kanske blivit bättre efter några veckor, men det är inte säkert att det hade funkat att cykla igen, och då hade vi stått inför samma problem. Vi hade kunnat jobba på farm men helt ärligt så var vi inte så sugna på att slita på vår semester när vi lagt så många arbetstimmar hemma för att kunna få vara lediga där. Och vi hade ju inte sett landet om vi stannat på ett ställe, resan mellan farmarna hade varit lika dyr och att ens bli medlem så att man kunde söka jobben var dyrt.

Så enligt oss fanns det bara ett alternativ. Och vi fick se NZ iaf, även om det var ifrån ett bilfönster istället för från en cykelsadel MEN det bästa är att landet var lika vackert iaf! 

 

Så där har vi det. Förklaringen till att vi var borta en månad istället för två och en halv. Och mina knän är fortfarande dåliga så jag är glad att jag inte pressade på ännu mer än jag gjorde. Jag ska ju trots allt förhoppningsvis hålla några år till. Det känns snopet och tomt. Men så himla fint att se allas glatt överraskande miner när dem ser en. Det värmer mycket. Och nu får vi fira jul hemma i år, hela december vilket var hela FYRA ÅR SEN! Frankrike, Thailand, Sydamerika har vi befunnit oss i de senaste tre åren. Så okejdå, man ska nog vara rätt nöjd ändå.

 

Sist vill jag rekommendera alla att åka till NYa Zeeland. Naturen är helt otrolig men också människorna där är så fina! Vi borde lära oss av dem vi stela svennar som inte ens kan le mot en främling. Dem bjuder in en i sitt hem och lagar middag till främlingar! Tänk på det och le mer och hälsa mer!