I måndags gjorde jag comeback på boxningen efter julvila, sjukdom och alldeles för mycket jobb och plugg. Fick lite en käftsmäll (bildligt talat trot eller ej) men tack och lov blir jag full i fan istället för uppgiven vid sådana motgångar och nu jävlar ska jag träna skiten ur mig själv och sen kötta sönder kommande motståndare och därmedbasta! Men att jag får kämpa så mot min egen kropp bara för att ens kunna hålla på får ju frågorna att komma. Är det värt det? vad är mitt mål med det? Ja jisses man blir ju trött för mindre...

Och sen är det ju det här med resor. Vart vill jag helst? Kommer jag ha råd med vad jag vill? När ska jag åka? Vad ska jag göra med ponpon isf? ännu en gång ZZzzzZ...

Och sen plötsligt är man 30 och då ska man ha klämt ut en unge, ha ett jobb man gillar och gård med djur och natur. Okej, nu kanske jag är lite smått pessimistisk och orealistisk men tankarna vill ju lätt bli det om man inte säger fy på dem. Nej nu ska jag prata med min sambo (låter så förjävla vuxet!) och dricka kvällskaffet. Tjoflöjt

/ Victoria

P.S jag vann D.S