Denna gången är inte detsamma. Skadan i armbågen är antagligen precis samma skit som sist, men känslorna är annorlunda. Istället för förtvivlan känner jag apati. Totalt jävla apatisk som en docka.

Det kan bero på att jag lärt mig stänga av tankarna. För om jag stannar upp och tänker på hur läget ser ut, då blir jag som mitt 16- åriga jag igen. Men på den tiden var det första stora negativa saken som hänt mig. Jag hade inte behövt vara så ledsen innan skadan så där fanns många tårar på lager. Mitt 21- åriga jag har varit för jävla mycket ledsen att jag inte orkar vara det mer. Nu låter jag som ett bortskämt jävla i-landsproblem barn, men sanningen är att jag faktiskt inte varit sådär jävla jätteglad under de här 5 åren.

Och det känns verkligen som det är så som jag sagt innan, mitt liv får inte vara lätt för länge. Är jag lycklig i mer än någon månad så måste det hända något som trycker mig neråt igen.

Jag kan inte ens ta hand om min häst ordentligt nu. Jävla handikapp att vara enarmad.

Nej nu ska jag ta mitt skal till sängen och sova.

God jävla natt.

>_<