Det blir aldrig som man tänkt sig
Nej, mitt år blir verkligen inte som jag tänkt mig. För er som inte redan vet så har jag avbrutit min värnplikt.
Anledningen är att jag inte klarade av det vi var där för att bli, nämligen soldater. Redan vid första kontakten med vapen fick jag en klump i magen. Men eftersom det var första gången vi höll i ett så kraftfullt vapen tänkte jag att"jaja, det blir nog bättre". Men det blev det inte alls, det blev snarare sämre och sämre. Varje gång vi hade vapenlektion mådde jag superdåligt. Klumpen i magen blev stor som en fotbollsplan och jag blev jättedeprimerad. När vi fick låsa in våra vapen igen och inte hade övningar som påminde allt för mycket om krig/strid försvann klumpen i magen och jag tyckte det var kul och lärorikt. Men så kom vi till vapenlektion igen och då blev jag deprimerad. Jag tittade mig omkring när min pluton stod i stridsutrustning med våra vapen i händerna och tänkte " vi ser ut som barnsoldater och jag vill inte vara en del av det här". Vi hade en lektion om moral och att följa sin magkänsla eftersom den nästan alltid har rätt. Min magkänsla formligen vrålade "FEEEEEEL!!!" när våra befäl kallade oss för blivande krigare och alla de andra svarade "Ja löjtnant!" med stolthet. Jag kom till en inre självinsikt att lumpen inte var för mig som jag trott. Mitt högsta befäl sa till oss att han bryr sig om 2 saker; att vi mår bra SÅ ATT vi kan vara bra soldater. Jag kommer aldrig att bli en bra soldat för jag kommer aldrig må bra av att vara en.
Det är alltså ett väldigt noga genomtänkt beslut att be om vapenfri tjänst och därmed avsluta min värnplikt. Jag gjorde det inte för att jag inte orkade, för att jag längtade hem eller för att jag inte trivdes med människorna där. Jag gjorde det för att jag inte vill bli det man blir genom den utbildningen. En soldat, beredd att skjuta någon annan.
Jag ser absolut inte det här som ett bakslag. Jag lärde mig saker om mig själv och har redan börjat planera vidare. Det här var inte ett slut på allt jag tänkt jag ska göra. Det var bara en av stigarna jag kan välja att vandra på som stängdes av. Nu går jag vidare på nästa stig.
Jag mår alltså väldigt bra och ångrar inte mitt beslut överhuvudtaget.
Dagens gladhet: Jag är här, som civilist och mår väldigt bra!
/ Victoria
Anledningen är att jag inte klarade av det vi var där för att bli, nämligen soldater. Redan vid första kontakten med vapen fick jag en klump i magen. Men eftersom det var första gången vi höll i ett så kraftfullt vapen tänkte jag att"jaja, det blir nog bättre". Men det blev det inte alls, det blev snarare sämre och sämre. Varje gång vi hade vapenlektion mådde jag superdåligt. Klumpen i magen blev stor som en fotbollsplan och jag blev jättedeprimerad. När vi fick låsa in våra vapen igen och inte hade övningar som påminde allt för mycket om krig/strid försvann klumpen i magen och jag tyckte det var kul och lärorikt. Men så kom vi till vapenlektion igen och då blev jag deprimerad. Jag tittade mig omkring när min pluton stod i stridsutrustning med våra vapen i händerna och tänkte " vi ser ut som barnsoldater och jag vill inte vara en del av det här". Vi hade en lektion om moral och att följa sin magkänsla eftersom den nästan alltid har rätt. Min magkänsla formligen vrålade "FEEEEEEL!!!" när våra befäl kallade oss för blivande krigare och alla de andra svarade "Ja löjtnant!" med stolthet. Jag kom till en inre självinsikt att lumpen inte var för mig som jag trott. Mitt högsta befäl sa till oss att han bryr sig om 2 saker; att vi mår bra SÅ ATT vi kan vara bra soldater. Jag kommer aldrig att bli en bra soldat för jag kommer aldrig må bra av att vara en.
Det är alltså ett väldigt noga genomtänkt beslut att be om vapenfri tjänst och därmed avsluta min värnplikt. Jag gjorde det inte för att jag inte orkade, för att jag längtade hem eller för att jag inte trivdes med människorna där. Jag gjorde det för att jag inte vill bli det man blir genom den utbildningen. En soldat, beredd att skjuta någon annan.
Jag ser absolut inte det här som ett bakslag. Jag lärde mig saker om mig själv och har redan börjat planera vidare. Det här var inte ett slut på allt jag tänkt jag ska göra. Det var bara en av stigarna jag kan välja att vandra på som stängdes av. Nu går jag vidare på nästa stig.
Jag mår alltså väldigt bra och ångrar inte mitt beslut överhuvudtaget.
Dagens gladhet: Jag är här, som civilist och mår väldigt bra!
/ Victoria
Kommentarer
Trackback
