Nu har jag upplevt det också. En begravning. Ända sedan jag var liten har jag trott att det skulle vara farmors som blev den första. Men döden ändrade plötsligt sitt sikte ifrån henne till min älskade lilla mormor. Snabbt var det henne siktet var inställt på. Och sen tog han henne. Bort från oss föralltid.
Mina första tårar kom i bilen på väg till kapellet. Hela morgonen försökte jag glömma vad det var vi gjorde vid oss till. Men i bilen kunde jag inte få bort tankarna längre. Sedan när vi skulle hälsa på alla gäster. Ingen log som vanligt när man hälsar på någon. Alla var dystra, ledsna, mörka.
Vi gick in sist i rummet. Skulle hälsa mot kistan. Hälsa mot mormor som låg där inuti. Jag kunde inte. Hade fullt upp med att kontrollera  gråten.
Sen satt vi där. Med en ros i ena handen och en näsduk i andra.
Min gråt var på vippen till hysterisk. Sådär så att man inte längre andas in och ut, man bara kippar efter andan inåt, inåt.
Hela tiden satt jag och tänkte "andas in...andas ut, lugna dig"
Försökte att inte lyssna så koncentrerat på vad prästen sa eller vad kantorn sjöng. Vackra ord om mormor och livet och döden. Det var lite för mycket just då.
Såg mig omkring fåtal gånger. Folk tittade ner i marken, inbundna, sorgsna. Många av männen med hårt sammanbitna käkar som för att hejda tårarna från att komma. Men det är okej att släppa ut dem.
Sedan var det dags att gå ut. Mina släktingar skulle bära ut mormor i kistan. Vi andra följde efter. Sakta, sakta gick vi mot morfars grav där mormor nu också skulle vila.
Nu skulle vi ta farväl. Vi, dem närmsta, gick fram först. Sa vårt farväl, slängde våra rosor och ställde oss sedan åt sidan så att alla de andra fick komma fram och göra likadant.
Farväl med några få ord. Med några få gester. Farväl föralltid.
Mormor ville att det skulle vara upplösning vid graven och så blev det. Vi sa hejdå till alla som kommit. Nu hade de flesta släppt fram tårarna.
Hon ville också att vi (min familj+ peters familj) skulle åka hem till henne och äta smörgåstårta som Anna gjort. Det gjorde vi också. Det var en fin stund. Konstigt att vara hos henne utan att hon var där.
Den enorma klumpen i halsen till trots, det var fint.
Allting. Bland det sorgligaste, hemskaste, mest hjärtskärande jag varit med om.
Men någonstans fanns det ljus i allt mörker. Vi var där av kärlek till Ann- Britt Levin. Världens bästa mormor.

Du lever i våra hjärtan och minnen. Tack för allt. Vi älskar dig nu och föralltid.