Jag är trött.
Trött på att gråta.
Trött på att sakna och undra.
Trött på att inte acceptera läget. Det undrar jag om jag någonsin kommer att kunna göra.
Det har gått mer än 1 år, och jag bestämde mig för några månader sen för att ge upp. Jag gav upp en del av den jag var. En av de saker jag älskar. Jag börjar tro att det var fel beslut för såhär dåligt under såhär lång tid har jag nog aldrig mått innan. Junior- SM. Dit ska dom nu. Och jag skulle också åkt om min 18- åriga kropp inte var sönder, det är jag nästan helt säker på.
Men jag kommer aldrig att deltaga i något junior SM. Ingen Victoria Löfgren i blå ringhörna från Kristianstad boxningsklubb.
För det tvingades jag ge upp.
Och det tycker jag är så jävla orättvist och jag vet att det finns mycket mer och större orättvisa i världen. Men detta är min värld, och här är den här orättvisan lika gigantisk som universum.

Jag är trött.
Trött på att tänka "jag kommer aldrig mer att värma upp, jag kommer aldrig mer att ha på mig matchkläderna, jag kommer aldrig mer bli insmetad med vaselin..." osv
Och det kan jag inte acceptera, därför gråter jag, och därför blir jag trött.


Lumpen. En möjlighet som jag så hemskt gärna vill få. 3 dagar kvar.