Idag känns det lite bättre. Eller kanske inte bättre, men som att jag har mer kontroll på saker.
Ringde Terry igår, kära gamla Terry, och han berättade om att han har ordnat och fixat så att det ska bli bättre på träningen och sådär. Och jag berättar att jag ska sluta. Han var nog inte beredd på det. Det är nog egentligen inte jag heller, men nu är det gjort. När jag pratade med honom kändes det lite som när jag var tävlings nybörjare och han berättade om hur vi skulle göra med min första tävling. Det kändes hemtrevligt och tryggt att höra hans röst igen. Han blev lite besviken på att jag skulle sluta och sa att han gärna sett att jag fortsatte tävla men han förstod att det var svårt med mina armbågar. Men han bad mig att vara hjälptränare för diplom gruppen så att jag inte försvann helt från klubben. Det känns både lockande och inte alls speciellt kul. Troligtvis tackar jag nej, för jag tror jag behöver komma bort därifrån helt. Men jag får se. Efter samtalet kändes det hemskt, för nu har jag verkligen vänt boxningen ryggen på riktigt. Jävligt tråkigt att det skulle bli såhär. Om ändå verkligheten kunde vara som den var först, när allt var så jäkla bra. Det hade varit så härligt!
Men nu är det inte så. Verkligheten är att jag inte är Victoria Löfgren Kristianstad boxningsklubb längre. Nu är jag bara jag. = (


Var hos doktorn idag igen och fick ny medecin. Eller ja två stycken, ett som man kan bli psykiskt störd av. Stabilt. Starka grejer krävs för att få bort den jävla inflammationen. Men jag hoppas det hjälper denna gången, och gör det inte det ska jag typ åka till sjukhuset igen och få något akut vad det nu var doktorn sa.

Ringde pliktverket idag också och berättade att jag har varit sjuk och gått på penecillin och ska fortsätta göra det ett tag och undrade om jag kunde få skjuta fram mönstringen OCH DET GICK! en TUNG sten föll från mitt hjärta. Så nu ska jag göra det någon gång i Januari istället. Och en jävla tur är det, hade jag gjort det nu hade jag aldrig kommit in. Och jag får bara en chans, inget mer. Därför vill jag ha iaf hyffsade förutsättningar för att kunna klara det. Och nu fick jag det. Tack och lov!


Just nu är det mest tungt, ledset och mörkt.
Men jag vänjer mig nog och inser att jag gjorde rätt. Om jag nu gjorde det. Men detta har varit en del av mig sen i 8:an och nu är det inte det längre. Det kommer vara svårt att fatta det bra i det hela ett tag framöver tror jag. Men det ska nog kännas bra om en tid.

hej då

/ Victoria inte i en blå ringhörna