mhm.. O så var jag sjuk igen. Kanske inte så konstigt denna gången iom att Rebecca var sjuk hela förra veckan. Men jag och mamma har iaf fått hennes förkylning nu så idag har vi snörvlat ikapp här hemma. Drog hem från skolan efter halva första lektionen för det skulle inte gå en hel dag kände jag. Sen tittade jag på världens bästa Ally och sen sov jag som fan. Jag önskar mig alla säsonger av Ally Mcbeal för det är den bästa serien som har gjorts i mina ögon. Jag tror at jag skulle passat in i den knäppa världen ganska bra, om inte annat så hade det varit jäklans roande att få vara med ett sånt gäng. Men jag trivs bra med mitt eget gäng iofs. Eller ja, egentligen har jag väl inget gäng, men jag trivs med de knäppgörkarna jag umgås med.
Något jag inte trivs med är mina jävla armbågar. Jag har följt de orden jag sa till mig själv, att jag skulle kämpa istället för att gråta, men aaagh! varför? varför ska man gå isönder? under hela den tiden jag spelade fotboll var jag aldrig skadad, förutom att knät var cp i en vecka och en tå som var blå. Under alla år jag har ridit har det värsta varit en nästan bruten handled och många tappa-luften ögonblick. Men det är ju sånt som ändå går över ganska snabbt. Och ingen av de sporterna var jag särskilt bra på och tog inte på sådär jätte mycket allvar. Det var kul för det mesta och var det inte det så lät man bli. Och sen kom boxningen... Första månaderna i tjejgruppen var asgrymma och jag tyckte själv att jag var skitcool som höll på med det. Sen gick tiden och efter något år var det inte så roligt längre. Det kändes som man stod och trampade på samma ställe eftersom det bara var en "motionsgrupp". Men så på hösten innan 1:an skrev jag ett mejl till Terry och frågade om när tjejgruppens träningar började igen, och han sa att vi kunde vara med tävlingsgruppen och träna tills vår egen träning började igen. Men när vi tränat med tävlingsgruppen så tänkte jag aldrig ens tanken på att gå tillbaka. Jag ville ju tävla och nu skulle ajg få möjlighet till det. Hela första halvåret var boxning det enda jag tänkte på i princip. Det var verkligen min passion. Någon gång i Mars 2007 gick jag min 3:e match, och fy fan vad nöjd jag var med den! jag mötte en tjej som var rankad 3:a i viktklassen över mig och ändå stod jag upp hela tiden, fick inga räkningar och skötte mig fint = ) det var också efter den matchen som min armbåge började göra ont första gången. Och det höll i sig ungefär 1 månad, men det var inte så farligt då för jag gick 2 matcher till den veckan och det störde inte så mycket att det gjorde ont i den. Och efter smörja o skit så var den frisk. På senvåren började min glöd att svalna. Och tyvärr har det hållit i sig ändå från dess till nu = / Men det bästa jag har gjort i min boxningskarriär är matchen i Hilleröd. Med risk att låta skrytsam så, fy fan vad jag var grym där! Jag önskar som fan att någon hade filmat den matchen, för jag vill så jäkla gärna se hur allt såg ut. Och samtidigt som jag tänker att jag har iaf gjort en sån jävla bra seger om jag nu inte kan gå fler matcher, så vill jag inte att det ska bli så! jag har så jävla mycket mer att ge och lära! Det var den här säsongen det hade kunnat hända saker som fan. Jag var på väg uppåt från att vara en nybörjare till att faktiskt ha en del erfarenhet och så pajjar armbågen = ( jävla skit och helvete att jag fortsatte slå fast det gjorde ont! och jaja, dom har sagt att det tar tid att läka det men det har gått 3 jävla månader snart och det är ju inte ett piss bättre = (  Och på träningen i torsdes pratade Terry om tävlingar som kommer..Junior SM, hemma tävlingar och annat som jag inte kan vara med på för den här jävla armen! jag vet, tänk positivt! men det är inte så jävla lätt när man bara kan stå och titta utan o veta hur nånting ska bli. Tänk om läkaren som undersökte mig direkt efter matchen hade vetat hur allt är idag. Han sa "det här överlever du nog" och skrattade lite. Jo, själva jag överlever, men kanske inte boxaren i mig....