benen tar mig framåt men just nu så går det sakta
Att klippa kosvansar, mata kalvar och raka gödsel med en hjärtmänniska.
Att umgås med, sniffa på och bäras framåt av min fyrbenta bästis.
Att prata med och bli peppad av min tvåbenta bästis.
Att gråta när det känns som det behövs gråtas.
Att fly in i den galna True Blood världen.
Att gå långt i skogen med morgonpasset i lurarna.
Att träna hårt som fan och träna nya saker.
Att höra om människor som verkligen har det svårt och få saker i rätt perspektiv.
Att tänka på hur stolt jag är över oss två som sköter detta på ett så bra sätt.
Att förstå att jag fortfarande lever även fast jag gått igenom stunder som jag förr trodde att jag aldrig någonsin skulle klara av.
Att vara ute i solen med en vän och bara prata om andra saker, helt som vanligt.
Det är detta som har hållt/ håller mig flytande just nu.
En dag i taget.
/ Victoria
Herregud. Det gör så ont och känns så mycket att kroppen är på gränsen att brista. Åtminstone hjärtat. Och huvudet av allt hysteriskt gråtande där jag knappt får luft. Detta är det tyngsta jag varit med om. Och just nu vet jag inte hur jag ska orka med att bära denna vikt. Men det måste ju gå för det finns inga alternativ. Längst ner på botten som en liten pöl, det är där jag befinner mig nu. Allting känns överjävligt. Totalt svart. Och så jävla overkligt. Men ibland räcker det inte med att älska, tyvärr. För älskar, det gör vi.
Allting som varit vårt, är nu minnen. Minnen som för tillfället är så smärtsamma att tänka på att jag nästan går sönder. Men som jag en dag kan tänka tillbaka på med ett leende och tacksamhet. För allt vi gjort, allt jag fått uppleva och känna tillsammans med denna fina människan.
Du kommer alltid vara du och jag kommer alltid älska dig.
/ Victoria
Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeennn!!!!
Åhhååh jag håller på att bli tosig på vågen och min kropp! I nästan två veckor har jag ätit enligt "21 dagars detox" upplägget som jag brukar må skitbra på och kilona brukar flyga av på typ fyra dagar MEN denna gången när jag MÅSTE gå ner så händer det inte ett skit >_< två VÄLDIGT överflödiga kilon är det enda och jag har ju två kvar!!! Och jag känner mig inte pigg och lätt för ett enda jävla öre som jag brukar när jag äter bra. Känns som jag är lika snabb som en snigel och explosiv som en sengångare. Det förstör allt med match och tävling när jag nu drar ner rejält på maten och blir surare och jävligare för varje dag. Och när det inte händer något trots typ konsant hungers-känsla vill jag bara skita i allt och kränga en Ben&Jerrys. Men det gör jag inte. Idag när jag var ute och gick med Finn höll jag på att bajsa på allt för jag hade knappt ork till det ens och visste att jag hade intervaller kvar som väntade när jag kom hem. Såååååå nära att jag struntade i det men thank god för min självdisciplin som nästan alltid tar mig i kragen och sparkar mig framåt mot mina mål och så även idag. Bockar av allt från to-do-listan för dagen med en jävla massa stånk.
Det bra är att jag känner mig åtminsone mindre. Även om vågen inte håller med. Jävla mf!
Om inte jag tappar lite vikt snart så tappar jag nog fan förståndet och det är inte bra när man jobbar med dementa.
Pepp från Gabbi: Bitches get shit done! Precis vad jag behövde höra.
/ Victoria
Kaos man
Sen ett tag tillbaks har i princip det mesta i mitt liv varit kaos. Så jävla mycket tunga saker som malde och malde i mitt huvud. Har mått bajsedåligt och varit jävligt off på allt. Och under denna perioden har jag också ätit sjukt dåligt. Jag har tänkt flera gånger att "imorgon börjar jag äta bättre så idag får jag passa på att kränga" men den där imorgon har inte riktigt infallit och min ledsenhet har vägt ikapp med kilona som blev resultatet av allt skit. Och JA jag vet, jag är inte på något sätt tjock eller överviktigt det minsta MEN som tränad och boxare är vikten alltid en del av själva boxningsvärlden eftersom vi tävlar i viktklasser. Och vågen har inte varit min vän på sistone.
Så funderade jag på det här med tröstätande eller nog mer i mitt fall jag pallar inte bry mig-ätande ock kom fram till att jag har ju aktivt valt att stoppa ex. chokladen i munnen fastän jag vet att det är himla onyttigt. Ingen har tvingat mig att äta en hel chipspåse utan det är jag själv som velat trycka in chipsen i munnen.
Och det blir en ond cirkel av skiten. Jag äter dåligt, märker att jag blir (för att vara jag) tjockare, äter mer för att jag redan slarvat så mycket och blir ännu tyngre.
Jag hade kunnat skylla det på att jag inte mått bra, att det varit väldigt jobbigt i familjen med konstant oro och sömnsvårigheter. MEN alla dessa saker innehåller inga kalorier. Det enda jag kan skylla på är min egen bristande karaktär PUNKT. Man väljer fan själv.
Och det har jag gjort igen nu. Denna veckan är jag lite gladare och 2 kg lättare. Både i våg och själ tror jag.
Så det så.
Pepp-bild. Du är lättare i mer än kroppen här, Victoria!
/ Victoria
bilder säger mer
Såhär såg min 24e födelsedag ut:
Hade fint sällskap
Torsk till lunch efter våffelfrukosten för att jämna ut sockernivån i kroppen lite
Försökte få med oss alla tre på bild...
...gick sådär
Tog bussen till träningen eftersom det var snökaos som gjorde så jag inte kunde träffa min lilla guldklimp :( fick åtminstone boxas. Och hänga med Ica- Jerry i kuren
Var lite krigsskadad...
Såg annars ut såhär
Allt som allt var det en ganska kass födelsedag. Men vafan.. Kommer fler. Förhoppningsvis.
/Victoria
FML
Bor just nu i brösarp i min mosters hus. Ensam förutom två hundar. Älskar det.
Har dock lärt mig något nytt om mig själv under våra promenader- tror att jag på riktigt hade kunnat bli lite galen av att bli dragen i under en längre tid. Nu har vi varit ute två gånger om dagen i ca 45 min sen i lördes och jag tappar det fan nästan. Idag blev jag så..frustrerad? att jag kastade bajspåsen så den fastnade i ett träd, satte mig på marken 2 gånger och började lipa några gånger.
Som tur är så är dem världens bästa hundar annars så min galenhet försvinner in igen tills jag plockar fram den och tar ut den på säcken. Tack och lov för boxningen, speciellt nu. Vet inte hur jag hade klarat mig utan den.
Jag hoppas att det är omständigheterna som gör mig sån här, och att dem förändras till det bättre snart. Tur att jag innerst inne är en ganska trygg person. Hjälp annars.
Mitt hem i veckan.
Morgonens svettiga pulsande
Ja ni ser ju. Stabil? Not so much
Pånkar <3
Nu ville jag hutta mobilen för att den inte kunde stava till ett ord. Yeezuz...
Jag vägrar fan gå med på att det är såhär det ska gå till. Piss på det!
/ Victoria
tillbaks i köttandet
Igår var jag med klubben på sydsvenska mästerskapen i Ljungby. Tyvärr inte som deltagare utan som sekond, vilket ju är det näst bästa. Jag har inte varit med på en turnering på typ...2 år så det var riktigt kul att se en massa boxning, både bra och dålig. Extra kul var det att Achie också var där med sin nya klubb Kalmar. Hon tävlade inte heller utan var också sekond till sina diplomkillar. Så jäkla gött för vi bara föll in i vårt gamla snack och trams som om vi fortfarande träffas och tränar ihop nästan varje dag trots att det nog var mer än 2 år sen vi sågs senast. Älskar sånt! Pratade om massa gamla minnen som tex när vi alla 7 boxare delade rum och Joel fes som fan hela natten, och när jag fick klä på Achie samtidigt som hon hoppade hopprep för att hennes match skulle börja typ 3 min senare. Det var fan tider det!
Iaf gick det okej för kbk, Ari vann (as usual) dem andra tre förlorade tyvärr men gjorde bra matcher mot duktiga killar. Nu är min egen köttarlust ännu större än tidigare och mitt pepp på att träna som fan och äta bra ännu starkare så nu jävlariden. Snart står jag i ringen igen.
Lite bilder från helgen:
Olika klubbar men vi hejar på varandra ändå <3
Haha Achies tränare posar fint bakom
Idag har jag chillat och varit ute och gått med min guldklimp i det förjävla kalla vädret. Nu ska jag nog baka. Och chilla lite till.
/ Victoria
stabilt
Sitter hos mina gamlingar som jag gjort så många gånger förr och kommer göra så många gånger till. Är trött men också bestämd och sugen på att ta mig själv i kragen ännu mer och kötta min egen träning som fan men också min ponnys. Har gjort ett bra upplägg som jag jävlariden ska hålla.
Tjoflöjt för fan.
/ Victoria
håhåjaja
Alltså, detta året blir jag 24 år gammal. När jag ser Paradise hotel deltagare (vill piska mig själv för att jag kollar på det men så är det) som är 24 tänker jag att dem är vuxna på riktigt och i nästa sekund kommer jag på att vi ju är lika gamla. Och jag känner mig jävligt långt ifrån vuxen på riktigt. Och för att addera lite åldersstress (ni kan skratta som är 50+ och tycker det är löjligt att ha åldersnoja när man är 23 men sånt är det!) kommer jag inte att ha min utbldning färdig än på många år. Innan jag ens kommer in på den måste jag skärpa mig som fan och det kommer ta MINST 2 år tror jag. Då är jag 26 år när jag PÅBÖRJAR en 3- årig utbildning. Nä fy fan jag vill gråta lite.
Och i nästa stund örfila mig själv för att jag nojjar. Det löser sig för fan och jag kommer göra det mesta av åren innan jag börjar plugga, se mer av världen och vara young and crazy (nåja lite iaf) innan allvaret börjar. Sen kommer stresstankarna tillbaka, och men förjävelen folk i min ålder har redan en gedigen utbilding och ett fast jobb med något dem gillar och en säker inkomst och fina egna boenden.
Swisch, men jag har varit i 4 världsdelar, träffat folk från andra kulturer, sett platser man knappt tror finns på riktigt, provat jobb i olika branscher, bott utomlands.
Och faktiskt, nu när jag sitter här och skriver detta så inser jag att mitt liv som det sett ut och som det kommer att se ut, där jag antagligen är en av dem äldsta i klassen, är så jävla mycket bättre än om jag hade jobbat på Strömsholm som djursjukvårdare och bott i en liten lägenhet med ett jobb jag älskar och haft en fast inkomst i dagsläget. Det livet kommer sen.
Så för fan Victoria, chilla! Res, upplev, testa nya saker, var lös och ostabil och planera bara några månader i taget. Allt det andra kommer.
Och slapa stressen och människor som spär på den istället för att lyssna. Nu är det nu, och nu är jag fortfarande 23 år gammal (ung) och har en otydlig och spännande framtid som kan utspela sig varsomhelst i världen. NJUT!
/ Victoria
Mitt 2013
2. Höll du några av dina nyårslöften? Hade nog inga?
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Issa!
4. Dog någon som stod dig nära? Nej tack och lov!
5. Vilka länder besökte du? Norge, Nya Zeeland, Turkiet
6. Är det något du saknat år 2013 som du vill ha år 2014? En frisk kropp utan krämpor
7. Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas? 16 mars när jag ännu en gång kämpade mig tillbaka till ringen och deltog som förmatch till proffsgalan i Kristianstad, 5 Oktober då ponpon blev friskförklarad, 30 Oktober när vi gav oss ut på äventyr till Nya Zeeland
8. Vad var din största framgång 2013? Jag höjde mig på HP vilket tar mig ett steg närmre mitt mål, och att jag sprang Göteborgsvarvet på 2:18:00 utan att ha sprungit längre än 7 km förr i hela mitt liv. Så jävla stolt över mig själv för det! Och att jag fick Finn frisk mot alla odds!
9. Största misstaget? Att inte lita på magkänslan som skrek NEJ när jag lånade ut Finn vilket resulterade i att han skadade sig igen.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Inte så sjuk faktiskt (!!) men skadat knäna 3 gånger (GBG varvet, ramla av cykel på fyllan och cykling på NZ) och slog upp armbågen för tredje gången under sparring i Oktober.
11. Bästa köpet? Biljetten till GBGvarvet, Finns benskydd, biljetten till NZ
12. Vad spenderade du mest pengar på? Veterinär, bensin, resor
13. Gjorde någonting dig riktigt glad? Ja mycket! Det har varit ett väldigt bra år!
14. Vilken sång kommer alltid att påminna dig om 2013? spegelen med Panda Da Panda, Vittne med Oskar Linnros, Kom till Brittas restaurang med okänd bonne
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare!!
16. Vad önskar du att du gjort mer? Försökt utveckla mitt intellekt, tränat, ägnat mer tid åt Finn, städat
17. Vad önskar du att du gjort mindre? Jobbat fast ändå inte, degat, kollat på serier istället för att läsa böcker
18. Hur tillbringade du julen? Med familj och släkt
19. Blev du kär i år? Nix
20. Favoritprogram på TV? Inget speciellt faktiskt
21. Bästa boken du läste i år? Som sagt har jag läst alldeles för lite så jag vet inte. Fy!
22. Största musikaliska upptäckten? Arctic Monkeys och Håkan pånytt på båda
24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år? En minskande skuld till min kära mor
25. Något du önskade dig men inte fick? Nä?
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2013? Umgick i stallet med mor och ponpon, åt våffelfrukost med nisse, krängde kakor i Everöd.
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? självklart,ingen ny skada på Finn eller mig själv
28. Hur skulle du beskriva din stil år 2013? Bekväm kanske
29. Vad fick dig att må bra? Familjen, vänner, träning, mitt nya jobb och resor
30. Vilken blev dn favorit kändis? Håkan <3
31. Vem saknade du? nisse när vi var särbos, dampe
32. En butik du besökt ofta? Maxi
33. Berätta de saker som hände som du tyckte var bra? Faktiskt det mesta nästan. Så tacksam!
34. Berätta de saker som hände som du tyckte var mindre bra? Skador som förstörde vår resa
35. Är det någonting du lärt dig detta år som du förut inte insett? hur hårt jag måste kämpa för att få jobba med det jag vill
36. Vilka bloggar har du följt under detta år? En del, Madde, Fanny, Tyra, Lina, Nisses, Egoina, Frida
37. Har du träffat någon kändis under året? Har serverat Björn Ranelid och Mats Ronander
38. Någon plats som kommer att påminna dig om 2013? Lygnby, Oslo och NZ
39. Ett favorit minne från 2013 som du kommer bära med dig? Känslan av överraskande eufori under GBGv, första galoppen med ponpon, nisses överraskingsresa till Turkiet, allting kring matchen på proffsgalan
40. Har du uppfyllt något mål eller dröm detta år? boxats igen, varit i Oceanien, fått Finn frisk
Mest tacksam är jag över att alla mina hjärtmänniskor fått vara friska och att inget alltför hemskt har hänt någon av dem, vilken jävla bedrift av er alla och fortsätt förijävlen så nästa år också! Puss på er!
/ Victoria
Say something I´m giving up on you
Igår var jag hos sjukgymnasten på Sportmed för att få lite klarhet i mina knäproblem. Jag har hela tiden tänkt att bara jag vilar dem så försvinner smärtan säkert. Det har ju inte fungerat tyvärr så Jojjo fick mig att insé att jag kanske borde kolla upp det.
Och domen blev: Troligtvis förslitningsskador på brosket bakom knäskålarna. FML JÄVLIGT MYCKET tänkte jag där jag låg på britsen MEN tack och lov verkar det inte vara så allvarligt som det låter. Smärtan beror på att knäskålen skaver mot "gropen" som den ligger i när brosket inte är "glatt och följsamt" men det ska kunna läkas av sig själv, det tar bara lång tid. Såklart när det gäller min kropp.
Absolut bästa är att jag får träna på som vanligt sålänge det inte gör så ont att jag vill graida. Och att han sa att jag har väldigt stabila knä i övrigt (Y)
Så igår körde jag på som om jag var frisk som en nötkärna (nästanpå iaf) och det var asnajs!
Imorgon ska jag springa en litenliten runda för det har jag längtat efter så mycket, wiie!
Sjukgymnasten tyckte denna färgen var fin. Hmm... Passade på att prova tejpa armbågen också för att se om det gör någon skillnad då jag och Terry diskuterat detta några gånger. Vet inte om det har någon effekt än.
Nu ska jag till min fyrbenta bästis, sen laga brockolisoppa, slå in juklappar och ikväll blir det boxning igen. Yäy!
/ Victoria
fina dagar
Jag och min dampiii har bakat julgodis, handlat julklappar, sjungit julsånger och skrattat som fan. Idag har jag dessutom haft boxningsträning för henne med sketmycket kött! Dampe var nära att spy haha! Första gången jag nästan lyckats med det. Hon var supergrym och gav 100 procent och det älskar jag. Men du är ju my kind of gal dampii! Puss på oss <3
/ Victoria
Jag fattar men då får du kämpa lite mer
Nu har jag kommit in i att vara hemma igen och tänker inte varje dag (bara sådär var tredje) på att vi egentligen skulle ha varit på andra sidan jorden. Den tomma, snopna känslan har nästan försvunnit och det är skönt.
Varit tillbaka på jobbet, tränat boxning, hängt i stallet och träffat godingar. Allt är som vanligt och man glömmer nästan att vi ens varit iväg. Men det HAR vi ju faktiskt! Så nu ska jag skriva ner några saker som jag alltid uppskattar när jag kommer hem efter en resa för att försöka hålla kvar uppskattningen av mitt väldigt förmånliga (jämfört med SÅ många andras) liv.
- Att ha en HEL garderob med rena, hela kläder att välja på ist för gammal-svett-luktande tröja 1 eller 2.
- Att ha nära till en dusch varje dag.
- Att kunna ta på sig rena kläder efter varje dusch och inte vask blaskade välanvända trosor och strumpor som står av sig själv.
- Att torka sig med en ren handduk och inte en som luktar värre än din armhåla gjorde innan duschen.
- Dricka svenskt kaffe!
- Ha tillgång till internet 24/7 i princip.
- Möjlighet att dra in pengar och inte bara se beloppet på kontot bli lägre.
- Träna boxning och träffa mina kompisar där.
- Sniffa på min ponpon varje dag.
- Veta var jag ska sova varje natt.
- Ha tillgång till toalett överallt nästan.
Helt normala saker för oss lyckligt lottade i Sverige som jag ska försöka tänka på att uppskatta när jag om några månader (veckor?) klagar på dem gamla vanliga rutinerna. Sluta whyna pippi liksom.
Annars så kollar jag musikhjälpen och läser lite på Kenzas blogg. Men det borde jag inte för jag är redan i en dåligsynpåmigsjälvperiod och det blir inte ett dugg bättre av att titta på denna sjukt snygga människa. Ingen dålig vinkel där inte.
Tur att jag innerst inne ändå gillar mig själv ganska mycket, så att jag kan ta emot dem hårda blickarna från mig själv i spegelen utan att bli en liten pöl utan istället tänka "vad glor du så surt för din tomte, ett leende är fan så mycket snyggare".
Självdistans mannen, självdistans.
/ Victoria
Förklaringen till hemfärden
Okej, vid detta laget vet nog redan dem flesta om att vi är hemma igen men jag ska nu ge den långa versionen av varför.
Det var en gång en tös och en påg som ville cykla runt Nya Zeeland för att testa på ett nytt spännande sätt att resa och för att se ett vackert land på nära håll där dofter, träningsvärk och daglig utevistelse skulle inkluderas.
Det vet nog alla också men tyvärr så är jag då inte gjord för den typen av daglig utevistelse visade det sig. Redan andra cykeldagen på kvällen började mitt högra knä göra lite ont. Jag tänkte att det nog bara var för att vi cyklat en del mil då och den dagen i ganska många uppförsbackar. Det går säkert över när vi vilat över natten typ.
Direkt första tramptaget dag tre kände jag att det hade ju inte försvunnit över natten men lite skitsamma för det ska nog försvinna sen iaf. Naturen var superfin där vi var, vi hade strålande solsken, var på gott humör och cyklade på fina vägar med bara lite trafik. Så trots smärta gick det ganska lätt. När vi cyklat våra mil för dagen då jag mestadels trampat med bara vänster ben och kom fram till staden vi skulle övernatta i hittade vi internet på biblioteket och började söka på vad som kunde vara fel med mig. Det tydde på att senorna (nu gjorde bägge ont eftersom jag överansträngt vänster för att lindra smärta i höger) som går över knäskålarna var inflammerade, ett ganska vanligt förekommande problem när man inte har riktigt rätt inställningar på cykeln och är ovan vid långa distanser. Alla skrev att det enda som hjälpte var vila. Mög och fan tänkte vi men jaja vi får väl ge det sådär en tre dagar då. Så efter en helvetes cykling från Morrinsville till Matamata där regnet öste, det blåste motvind, var mycket uppförsbackar och trafik som var mycket nära att köra ner oss stundtals kom vi till en camping där vi planerade att stanna i tre dagar.
Det var RIKTIGT tråkigt där eftersom jag helst skulle sitta still med raka ben hela tiden. Ännu värre för nisse som var frisk och egentligen hade kunnat göra massor. Men vi stod ut iaf och knäna gjorde inte längre ont när vi på dag fyra återigen packade cyklarna och gav oss av. Efter ca en mil smög sig irritationen på i bägge knäna och blev bara värre och värre. I varje uppförsbacke (och det är en del kan man säga) hoppade jag av och ledde cykeln, vilket resulterade i att nisse fick vänta på mig hela tiden och det gick väldigt sakta att ta sig fram. När det gjorde rent ut sagt jävligt ont kom vi fram till att det funkar inte med cyklingen. Att lida sig igenom mil efter mil förstör ju hela upplevelsen och är bara skit. Den stunden när jag var tvungen att inse sanningen att min kropp ännu en gång stoppade mig från något jag verkligen ville var jävligt tung.
Men ingenting skulle bli bättre av att jag deppade över det och tack vare att nisse var så positiv var det bara att se på saken som ett problem som vi nu skulle lösa. Ett alternativ var att jag skulle WWOOFA (står för willing workers on organic farms) och nisse fortsätta cykla och att vi sen skulle mötas upp och lösa resten därifrån. En annan lösning var att vi båda WWOOFAde typ två veckor och att vi sen försökte cykla igen. Vi kollade upp hur det var att åka buss runt och när det visade sig vara lika dyrt som att hyra en bil bestämde vi oss för att en bil var vårt bästa alternativ för att få se sydön som var det vi helst ville.
Men att hyra en bil och köpa färjebiljett från nordön till sydön var jävligt dyrt. Vi skulle aldrig ha råd att stanna så länge som det var meningen. Då tog vi beslutet att flytta vår hemresa till mitten av december. Trodde vi. När vi ringde flygbolaget visade det sig att det enda möjliga datumet att ändra till var den 26 november. "do you want me to book this for you miss?" eehhhh nej för i helvete egentligen inte ville jag säga men vi fick ju ta den.
Då var det den 12 november. Så allt det som skulle tagit oss 2 månader att göra var vi nu tvugna att hinna med på mindre än 2 veckor. Fy fan kändes det då.
MEN vi försökte vända det till något positivt och tänka att vi fick ju faktiskt se landet iaf! Vi var inte SÅ skadade, det kunde ju varit mycket värre (typ matförgiftning á la helvetet) och nu kunde vi ha en lite "lyxigare" semester och njuta av dagarna. Så i 10 dagar i princip bodde vi bokstavligt talat i bilen som fick vara både kylskåp (hade aldrig blivit godkänt av någon inspektör för det höll inte riktigt sina max 8+) sängar och färdmedel. Fast mestadels sov vi i vårt tält som funkade perfa!
Vi hade kanske kunnat göra annorlunda, men detta var ändå vår gemensamma semester som vi kämpat oss till med jobb i olika länder för att kunna åka på. Och mina knän hade kanske blivit bättre efter några veckor, men det är inte säkert att det hade funkat att cykla igen, och då hade vi stått inför samma problem. Vi hade kunnat jobba på farm men helt ärligt så var vi inte så sugna på att slita på vår semester när vi lagt så många arbetstimmar hemma för att kunna få vara lediga där. Och vi hade ju inte sett landet om vi stannat på ett ställe, resan mellan farmarna hade varit lika dyr och att ens bli medlem så att man kunde söka jobben var dyrt.
Så enligt oss fanns det bara ett alternativ. Och vi fick se NZ iaf, även om det var ifrån ett bilfönster istället för från en cykelsadel MEN det bästa är att landet var lika vackert iaf!
Så där har vi det. Förklaringen till att vi var borta en månad istället för två och en halv. Och mina knän är fortfarande dåliga så jag är glad att jag inte pressade på ännu mer än jag gjorde. Jag ska ju trots allt förhoppningsvis hålla några år till. Det känns snopet och tomt. Men så himla fint att se allas glatt överraskande miner när dem ser en. Det värmer mycket. Och nu får vi fira jul hemma i år, hela december vilket var hela FYRA ÅR SEN! Frankrike, Thailand, Sydamerika har vi befunnit oss i de senaste tre åren. Så okejdå, man ska nog vara rätt nöjd ändå.
Sist vill jag rekommendera alla att åka till NYa Zeeland. Naturen är helt otrolig men också människorna där är så fina! Vi borde lära oss av dem vi stela svennar som inte ens kan le mot en främling. Dem bjuder in en i sitt hem och lagar middag till främlingar! Tänk på det och le mer och hälsa mer!
Från vår typ första egna resa ihop, Stockholm 2008 för att fira vår ettårsdag. Vi har utvecklat äventyren med åren så att säga.
/ Victoria
Come up in the sky lookin extra fly
Kan checka av en grej från min egentligen icke-existerande bucket-list;
Hoppa fallskärm!
Och vi valde att göra det på det vackraste av alla dem vackra platserna på NZ, nämligen Wanaka. Magiskt!
Dock inte alls så nervkittlande och adrenalin pumpande som jag föreställt mig. Stunden innan man går in i ringen framkallar 100 gånger fler fjärilar i magen om man säger så. Jag var mest bara nyfiken på hur det skulle kännas, den där stunden när man faller i full patte mot marken som kommer närmre och närmre innan fallskärmen vecklas ut och man gliiiiider och njuter av utsikten. Så när min hoppkille kasade oss fram till kanten och frågade om jag var redo så var jag faktiskt jäkligt redo. Hejohå för fan!
Och så skrek jag som en liten tös när vi slängde oss ut och hade sen ett flin över mitt fladdrande ansikte hela vägen ner. Rekommenderas starkt för alla, prova förijössenamn!
Jag och min hoppkille som jag tyvärr inte minns namnet på hihi
Jag och min kille, nisse
Vackra, underbara och fina Nya Zeeland
Wiiiiiiiiiiiiiiiiieeeeeeeeeeeeeeeeeee!!!!
"Det är daugarna man minns" med dansk accent
hell yeah!
totaly värt att se ut som en shar pei för
såhär i efterhand kan jag inte förstå hur jag inte kunde vara rädd här?! Måste varit hög på livet
We survived! Och har ett minne för livet (eller åtminstone ett minne sålänge hjärnan får minnas) och det var sketagrymt helt enkelt!
/ Victoria
giddy up!
blev lite längre bloggpaus än vad som var menat men för att sammanfatta snabbt:
mina knän = sämst, jag försökte verkligen men när varje tramptag känns som knivstick är det inte så jädra festligt.
alltså hyrde vi en bil i 10 dagar och hoppas på att knäna ska bli bättre under den tiden, annars ska vi wwoofa.
vi har tagit oss 6/10 runt av sydön och kan bara hålla med alla vi pratat med, här är otroligt vackert!
grönska, berg, tallskog, bara buskar, stenigt, gröna ängar med massa får och kor, det skiftar hejvilt mellan allt det men överallt blir man amazed av utsikten. nu kommer lite bilder som får tala för sig själv ist;
buuuu det verkar inte vilja funka :(
ni får använda fantasin tillsvidare så ska jag försöka igen snart!
nu ska vi snart laga våra bönor i tomatsås med lite grönsaker och couscous och sen blir det nog en tur till i mysiga queenstown. imorgon blir det nervkittlande action men det tar vi då!
/ victoria
när livet ger dig citronhelveten....
...får du göra så god jävla lemonad du kan även om det kan vara riktigt surt!
Det är vad vi sysslar med för tillfället.
Mer info kommer.
/ Victoria
on the road again
Nu har vi kommit igång på riktigt, så som vi har funderat och klurat över i så många månader. Nu är det jag, nisse och våra cyklar. All day all night. Och yes la gente esta muy loca kan man väl säga. Det är tur våra mammor inte ser var vi kör, vad vi äter eller för den delen känner hur vi luktar. Dem första 3 dagarna har gått okej, första dagen fick Nisse punka ganska direkt så vi fick leda cyklarna någon mil. Trötta, hungriga och vilsna kom en räddande ängel och erbjöd oss att tälta i hennes trädgård. Väl där efter en jävla uppförsbacke fick vi duscha och hon lagade en riktig måltid bara sådär! Karré och ärtor, långt ifrån mina favoriter men jag slök allt. Så fina, fina människor som bara tog hand om oss fast vi var främlingar. Blir varm i hjärtat. Tack så hemskt mycket underbara Hawkins familjen!
Andra dagen var okej och nu tredje har mitt knä börjat göra ganska ont. Det är ju självefan att man ska vara byggt av så klent virke. Vi får se hur det artar sig och lösa det därefter.
Som boendet inatt, Vi har ingen aning utan hoppas på att det finns en snäll bonde som låter oss bo i en hage. Och att det inte börjar regna innan vi har lagat mat på vårt lilla stormkök.
Easeyliving.nu
/ Victoria
luften bor i våra steg
Nu är vi på väg! Sitter på tåget i Lund och njuter av att vi inget mer kan göra. Nu är det bara att veckla ut vingarna och flyga iväg. Wiie!
Mer update kommer inom snar framtid så häng med på vår resa härigenom och kolla även jeppepaberget.WordPress.com
/ Victoria
Helvete
Jo sen sist då. Jag har slagit upp min armbågsskada, men det värsta av allt är att min ponpon slagit upp sin skada i benet. Förkrossad som fan. Stod där i regnet med paniken smygandes och tårarna rinnandes och tänkte "vadfan gör vi nu då?!" Som tur är har vi så många fina människor i våra liv som bryr sig och som vill hjälpa till så efter några telefonsamtal hit och dit så kom min fina morbror och hämtade oss och körde till Yngsjö där Jojjo fixat en box och sen hjälpte mig att fixa en hage där han kan gå. Så nu ska han bo där när vi reser. Det känns bra och tryggt. Vilken tur att min ponpon är så positiv och cool som bara tar allt med ro och är glad ändå. Bäst är han <3
Och ni finisar som hjälper oss, tack så hemskt mycket! <3
Vi har gjort det förut och ska fanimej göra det igen! Att ge upp är för mesar.
/ Victoria
Herregud. Det gör så ont och känns så mycket att kroppen är på gränsen att brista. Åtminstone hjärtat. Och huvudet av allt hysteriskt gråtande där jag knappt får luft. Detta är det tyngsta jag varit med om. Och just nu vet jag inte hur jag ska orka med att bära denna vikt. Men det måste ju gå för det finns inga alternativ. Längst ner på botten som en liten pöl, det är där jag befinner mig nu. Allting känns överjävligt. Totalt svart. Och så jävla overkligt. Men ibland räcker det inte med att älska, tyvärr. För älskar, det gör vi.
Allting som varit vårt, är nu minnen. Minnen som för tillfället är så smärtsamma att tänka på att jag nästan går sönder. Men som jag en dag kan tänka tillbaka på med ett leende och tacksamhet. För allt vi gjort, allt jag fått uppleva och känna tillsammans med denna fina människan.
Du kommer alltid vara du och jag kommer alltid älska dig.
/ Victoria
Åhhååh jag håller på att bli tosig på vågen och min kropp! I nästan två veckor har jag ätit enligt "21 dagars detox" upplägget som jag brukar må skitbra på och kilona brukar flyga av på typ fyra dagar MEN denna gången när jag MÅSTE gå ner så händer det inte ett skit >_< två VÄLDIGT överflödiga kilon är det enda och jag har ju två kvar!!! Och jag känner mig inte pigg och lätt för ett enda jävla öre som jag brukar när jag äter bra. Känns som jag är lika snabb som en snigel och explosiv som en sengångare. Det förstör allt med match och tävling när jag nu drar ner rejält på maten och blir surare och jävligare för varje dag. Och när det inte händer något trots typ konsant hungers-känsla vill jag bara skita i allt och kränga en Ben&Jerrys. Men det gör jag inte. Idag när jag var ute och gick med Finn höll jag på att bajsa på allt för jag hade knappt ork till det ens och visste att jag hade intervaller kvar som väntade när jag kom hem. Såååååå nära att jag struntade i det men thank god för min självdisciplin som nästan alltid tar mig i kragen och sparkar mig framåt mot mina mål och så även idag. Bockar av allt från to-do-listan för dagen med en jävla massa stånk.
Det bra är att jag känner mig åtminsone mindre. Även om vågen inte håller med. Jävla mf!
Om inte jag tappar lite vikt snart så tappar jag nog fan förståndet och det är inte bra när man jobbar med dementa.
Pepp från Gabbi: Bitches get shit done! Precis vad jag behövde höra.
/ Victoria
Sen ett tag tillbaks har i princip det mesta i mitt liv varit kaos. Så jävla mycket tunga saker som malde och malde i mitt huvud. Har mått bajsedåligt och varit jävligt off på allt. Och under denna perioden har jag också ätit sjukt dåligt. Jag har tänkt flera gånger att "imorgon börjar jag äta bättre så idag får jag passa på att kränga" men den där imorgon har inte riktigt infallit och min ledsenhet har vägt ikapp med kilona som blev resultatet av allt skit. Och JA jag vet, jag är inte på något sätt tjock eller överviktigt det minsta MEN som tränad och boxare är vikten alltid en del av själva boxningsvärlden eftersom vi tävlar i viktklasser. Och vågen har inte varit min vän på sistone.
Så funderade jag på det här med tröstätande eller nog mer i mitt fall jag pallar inte bry mig-ätande ock kom fram till att jag har ju aktivt valt att stoppa ex. chokladen i munnen fastän jag vet att det är himla onyttigt. Ingen har tvingat mig att äta en hel chipspåse utan det är jag själv som velat trycka in chipsen i munnen.
Och det blir en ond cirkel av skiten. Jag äter dåligt, märker att jag blir (för att vara jag) tjockare, äter mer för att jag redan slarvat så mycket och blir ännu tyngre.
Jag hade kunnat skylla det på att jag inte mått bra, att det varit väldigt jobbigt i familjen med konstant oro och sömnsvårigheter. MEN alla dessa saker innehåller inga kalorier. Det enda jag kan skylla på är min egen bristande karaktär PUNKT. Man väljer fan själv.
Och det har jag gjort igen nu. Denna veckan är jag lite gladare och 2 kg lättare. Både i våg och själ tror jag.
Så det så.
Pepp-bild. Du är lättare i mer än kroppen här, Victoria!
/ Victoria
Såhär såg min 24e födelsedag ut:
Hade fint sällskap
Torsk till lunch efter våffelfrukosten för att jämna ut sockernivån i kroppen lite
Försökte få med oss alla tre på bild...
...gick sådär
Tog bussen till träningen eftersom det var snökaos som gjorde så jag inte kunde träffa min lilla guldklimp :( fick åtminstone boxas. Och hänga med Ica- Jerry i kuren
Var lite krigsskadad...
Såg annars ut såhär
Allt som allt var det en ganska kass födelsedag. Men vafan.. Kommer fler. Förhoppningsvis.
/Victoria
Bor just nu i brösarp i min mosters hus. Ensam förutom två hundar. Älskar det.
Har dock lärt mig något nytt om mig själv under våra promenader- tror att jag på riktigt hade kunnat bli lite galen av att bli dragen i under en längre tid. Nu har vi varit ute två gånger om dagen i ca 45 min sen i lördes och jag tappar det fan nästan. Idag blev jag så..frustrerad? att jag kastade bajspåsen så den fastnade i ett träd, satte mig på marken 2 gånger och började lipa några gånger.
Som tur är så är dem världens bästa hundar annars så min galenhet försvinner in igen tills jag plockar fram den och tar ut den på säcken. Tack och lov för boxningen, speciellt nu. Vet inte hur jag hade klarat mig utan den.
Jag hoppas att det är omständigheterna som gör mig sån här, och att dem förändras till det bättre snart. Tur att jag innerst inne är en ganska trygg person. Hjälp annars.
Mitt hem i veckan.
Morgonens svettiga pulsande
Ja ni ser ju. Stabil? Not so much
Pånkar <3
Nu ville jag hutta mobilen för att den inte kunde stava till ett ord. Yeezuz...
Jag vägrar fan gå med på att det är såhär det ska gå till. Piss på det!
/ Victoria
Igår var jag med klubben på sydsvenska mästerskapen i Ljungby. Tyvärr inte som deltagare utan som sekond, vilket ju är det näst bästa. Jag har inte varit med på en turnering på typ...2 år så det var riktigt kul att se en massa boxning, både bra och dålig. Extra kul var det att Achie också var där med sin nya klubb Kalmar. Hon tävlade inte heller utan var också sekond till sina diplomkillar. Så jäkla gött för vi bara föll in i vårt gamla snack och trams som om vi fortfarande träffas och tränar ihop nästan varje dag trots att det nog var mer än 2 år sen vi sågs senast. Älskar sånt! Pratade om massa gamla minnen som tex när vi alla 7 boxare delade rum och Joel fes som fan hela natten, och när jag fick klä på Achie samtidigt som hon hoppade hopprep för att hennes match skulle börja typ 3 min senare. Det var fan tider det!
Iaf gick det okej för kbk, Ari vann (as usual) dem andra tre förlorade tyvärr men gjorde bra matcher mot duktiga killar. Nu är min egen köttarlust ännu större än tidigare och mitt pepp på att träna som fan och äta bra ännu starkare så nu jävlariden. Snart står jag i ringen igen.
Lite bilder från helgen:
Olika klubbar men vi hejar på varandra ändå <3
Haha Achies tränare posar fint bakom
Idag har jag chillat och varit ute och gått med min guldklimp i det förjävla kalla vädret. Nu ska jag nog baka. Och chilla lite till.
/ Victoria
Sitter hos mina gamlingar som jag gjort så många gånger förr och kommer göra så många gånger till. Är trött men också bestämd och sugen på att ta mig själv i kragen ännu mer och kötta min egen träning som fan men också min ponnys. Har gjort ett bra upplägg som jag jävlariden ska hålla.
Tjoflöjt för fan.
/ Victoria
Alltså, detta året blir jag 24 år gammal. När jag ser Paradise hotel deltagare (vill piska mig själv för att jag kollar på det men så är det) som är 24 tänker jag att dem är vuxna på riktigt och i nästa sekund kommer jag på att vi ju är lika gamla. Och jag känner mig jävligt långt ifrån vuxen på riktigt. Och för att addera lite åldersstress (ni kan skratta som är 50+ och tycker det är löjligt att ha åldersnoja när man är 23 men sånt är det!) kommer jag inte att ha min utbldning färdig än på många år. Innan jag ens kommer in på den måste jag skärpa mig som fan och det kommer ta MINST 2 år tror jag. Då är jag 26 år när jag PÅBÖRJAR en 3- årig utbildning. Nä fy fan jag vill gråta lite.
Och i nästa stund örfila mig själv för att jag nojjar. Det löser sig för fan och jag kommer göra det mesta av åren innan jag börjar plugga, se mer av världen och vara young and crazy (nåja lite iaf) innan allvaret börjar. Sen kommer stresstankarna tillbaka, och men förjävelen folk i min ålder har redan en gedigen utbilding och ett fast jobb med något dem gillar och en säker inkomst och fina egna boenden.
Swisch, men jag har varit i 4 världsdelar, träffat folk från andra kulturer, sett platser man knappt tror finns på riktigt, provat jobb i olika branscher, bott utomlands.
Och faktiskt, nu när jag sitter här och skriver detta så inser jag att mitt liv som det sett ut och som det kommer att se ut, där jag antagligen är en av dem äldsta i klassen, är så jävla mycket bättre än om jag hade jobbat på Strömsholm som djursjukvårdare och bott i en liten lägenhet med ett jobb jag älskar och haft en fast inkomst i dagsläget. Det livet kommer sen.
Så för fan Victoria, chilla! Res, upplev, testa nya saker, var lös och ostabil och planera bara några månader i taget. Allt det andra kommer.
Och slapa stressen och människor som spär på den istället för att lyssna. Nu är det nu, och nu är jag fortfarande 23 år gammal (ung) och har en otydlig och spännande framtid som kan utspela sig varsomhelst i världen. NJUT!
/ Victoria
2. Höll du några av dina nyårslöften? Hade nog inga?
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Issa!
4. Dog någon som stod dig nära? Nej tack och lov!
5. Vilka länder besökte du? Norge, Nya Zeeland, Turkiet
5. Vilka länder besökte du? Norge, Nya Zeeland, Turkiet
6. Är det något du saknat år 2013 som du vill ha år 2014? En frisk kropp utan krämpor
7. Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas? 16 mars när jag ännu en gång kämpade mig tillbaka till ringen och deltog som förmatch till proffsgalan i Kristianstad, 5 Oktober då ponpon blev friskförklarad, 30 Oktober när vi gav oss ut på äventyr till Nya Zeeland
8. Vad var din största framgång 2013? Jag höjde mig på HP vilket tar mig ett steg närmre mitt mål, och att jag sprang Göteborgsvarvet på 2:18:00 utan att ha sprungit längre än 7 km förr i hela mitt liv. Så jävla stolt över mig själv för det! Och att jag fick Finn frisk mot alla odds!
9. Största misstaget? Att inte lita på magkänslan som skrek NEJ när jag lånade ut Finn vilket resulterade i att han skadade sig igen.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Inte så sjuk faktiskt (!!) men skadat knäna 3 gånger (GBG varvet, ramla av cykel på fyllan och cykling på NZ) och slog upp armbågen för tredje gången under sparring i Oktober.
11. Bästa köpet? Biljetten till GBGvarvet, Finns benskydd, biljetten till NZ
12. Vad spenderade du mest pengar på? Veterinär, bensin, resor
13. Gjorde någonting dig riktigt glad? Ja mycket! Det har varit ett väldigt bra år!
14. Vilken sång kommer alltid att påminna dig om 2013? spegelen med Panda Da Panda, Vittne med Oskar Linnros, Kom till Brittas restaurang med okänd bonne
7. Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas? 16 mars när jag ännu en gång kämpade mig tillbaka till ringen och deltog som förmatch till proffsgalan i Kristianstad, 5 Oktober då ponpon blev friskförklarad, 30 Oktober när vi gav oss ut på äventyr till Nya Zeeland
8. Vad var din största framgång 2013? Jag höjde mig på HP vilket tar mig ett steg närmre mitt mål, och att jag sprang Göteborgsvarvet på 2:18:00 utan att ha sprungit längre än 7 km förr i hela mitt liv. Så jävla stolt över mig själv för det! Och att jag fick Finn frisk mot alla odds!
9. Största misstaget? Att inte lita på magkänslan som skrek NEJ när jag lånade ut Finn vilket resulterade i att han skadade sig igen.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Inte så sjuk faktiskt (!!) men skadat knäna 3 gånger (GBG varvet, ramla av cykel på fyllan och cykling på NZ) och slog upp armbågen för tredje gången under sparring i Oktober.
11. Bästa köpet? Biljetten till GBGvarvet, Finns benskydd, biljetten till NZ
12. Vad spenderade du mest pengar på? Veterinär, bensin, resor
13. Gjorde någonting dig riktigt glad? Ja mycket! Det har varit ett väldigt bra år!
14. Vilken sång kommer alltid att påminna dig om 2013? spegelen med Panda Da Panda, Vittne med Oskar Linnros, Kom till Brittas restaurang med okänd bonne
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare!!
16. Vad önskar du att du gjort mer? Försökt utveckla mitt intellekt, tränat, ägnat mer tid åt Finn, städat
17. Vad önskar du att du gjort mindre? Jobbat fast ändå inte, degat, kollat på serier istället för att läsa böcker
16. Vad önskar du att du gjort mer? Försökt utveckla mitt intellekt, tränat, ägnat mer tid åt Finn, städat
17. Vad önskar du att du gjort mindre? Jobbat fast ändå inte, degat, kollat på serier istället för att läsa böcker
18. Hur tillbringade du julen? Med familj och släkt
19. Blev du kär i år? Nix
20. Favoritprogram på TV? Inget speciellt faktiskt
21. Bästa boken du läste i år? Som sagt har jag läst alldeles för lite så jag vet inte. Fy!
22. Största musikaliska upptäckten? Arctic Monkeys och Håkan pånytt på båda
19. Blev du kär i år? Nix
20. Favoritprogram på TV? Inget speciellt faktiskt
21. Bästa boken du läste i år? Som sagt har jag läst alldeles för lite så jag vet inte. Fy!
22. Största musikaliska upptäckten? Arctic Monkeys och Håkan pånytt på båda
24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år? En minskande skuld till min kära mor
25. Något du önskade dig men inte fick? Nä?
25. Något du önskade dig men inte fick? Nä?
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2013? Umgick i stallet med mor och ponpon, åt våffelfrukost med nisse, krängde kakor i Everöd.
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? självklart,ingen ny skada på Finn eller mig själv
28. Hur skulle du beskriva din stil år 2013? Bekväm kanske
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? självklart,ingen ny skada på Finn eller mig själv
28. Hur skulle du beskriva din stil år 2013? Bekväm kanske
29. Vad fick dig att må bra? Familjen, vänner, träning, mitt nya jobb och resor
30. Vilken blev dn favorit kändis? Håkan <3
31. Vem saknade du? nisse när vi var särbos, dampe
32. En butik du besökt ofta? Maxi
32. En butik du besökt ofta? Maxi
33. Berätta de saker som hände som du tyckte var bra? Faktiskt det mesta nästan. Så tacksam!
34. Berätta de saker som hände som du tyckte var mindre bra? Skador som förstörde vår resa
35. Är det någonting du lärt dig detta år som du förut inte insett? hur hårt jag måste kämpa för att få jobba med det jag vill
36. Vilka bloggar har du följt under detta år? En del, Madde, Fanny, Tyra, Lina, Nisses, Egoina, Frida
36. Vilka bloggar har du följt under detta år? En del, Madde, Fanny, Tyra, Lina, Nisses, Egoina, Frida
37. Har du träffat någon kändis under året? Har serverat Björn Ranelid och Mats Ronander
38. Någon plats som kommer att påminna dig om 2013? Lygnby, Oslo och NZ
39. Ett favorit minne från 2013 som du kommer bära med dig? Känslan av överraskande eufori under GBGv, första galoppen med ponpon, nisses överraskingsresa till Turkiet, allting kring matchen på proffsgalan
40. Har du uppfyllt något mål eller dröm detta år? boxats igen, varit i Oceanien, fått Finn frisk
Mest tacksam är jag över att alla mina hjärtmänniskor fått vara friska och att inget alltför hemskt har hänt någon av dem, vilken jävla bedrift av er alla och fortsätt förijävlen så nästa år också! Puss på er!
/ Victoria
Igår var jag hos sjukgymnasten på Sportmed för att få lite klarhet i mina knäproblem. Jag har hela tiden tänkt att bara jag vilar dem så försvinner smärtan säkert. Det har ju inte fungerat tyvärr så Jojjo fick mig att insé att jag kanske borde kolla upp det.
Och domen blev: Troligtvis förslitningsskador på brosket bakom knäskålarna. FML JÄVLIGT MYCKET tänkte jag där jag låg på britsen MEN tack och lov verkar det inte vara så allvarligt som det låter. Smärtan beror på att knäskålen skaver mot "gropen" som den ligger i när brosket inte är "glatt och följsamt" men det ska kunna läkas av sig själv, det tar bara lång tid. Såklart när det gäller min kropp.
Absolut bästa är att jag får träna på som vanligt sålänge det inte gör så ont att jag vill graida. Och att han sa att jag har väldigt stabila knä i övrigt (Y)
Så igår körde jag på som om jag var frisk som en nötkärna (nästanpå iaf) och det var asnajs!
Imorgon ska jag springa en litenliten runda för det har jag längtat efter så mycket, wiie!
Sjukgymnasten tyckte denna färgen var fin. Hmm... Passade på att prova tejpa armbågen också för att se om det gör någon skillnad då jag och Terry diskuterat detta några gånger. Vet inte om det har någon effekt än.
Nu ska jag till min fyrbenta bästis, sen laga brockolisoppa, slå in juklappar och ikväll blir det boxning igen. Yäy!
/ Victoria
Jag och min dampiii har bakat julgodis, handlat julklappar, sjungit julsånger och skrattat som fan. Idag har jag dessutom haft boxningsträning för henne med sketmycket kött! Dampe var nära att spy haha! Första gången jag nästan lyckats med det. Hon var supergrym och gav 100 procent och det älskar jag. Men du är ju my kind of gal dampii! Puss på oss <3
/ Victoria
Nu har jag kommit in i att vara hemma igen och tänker inte varje dag (bara sådär var tredje) på att vi egentligen skulle ha varit på andra sidan jorden. Den tomma, snopna känslan har nästan försvunnit och det är skönt.
Varit tillbaka på jobbet, tränat boxning, hängt i stallet och träffat godingar. Allt är som vanligt och man glömmer nästan att vi ens varit iväg. Men det HAR vi ju faktiskt! Så nu ska jag skriva ner några saker som jag alltid uppskattar när jag kommer hem efter en resa för att försöka hålla kvar uppskattningen av mitt väldigt förmånliga (jämfört med SÅ många andras) liv.
- Att ha en HEL garderob med rena, hela kläder att välja på ist för gammal-svett-luktande tröja 1 eller 2.
- Att ha nära till en dusch varje dag.
- Att kunna ta på sig rena kläder efter varje dusch och inte vask blaskade välanvända trosor och strumpor som står av sig själv.
- Att torka sig med en ren handduk och inte en som luktar värre än din armhåla gjorde innan duschen.
- Dricka svenskt kaffe!
- Ha tillgång till internet 24/7 i princip.
- Möjlighet att dra in pengar och inte bara se beloppet på kontot bli lägre.
- Träna boxning och träffa mina kompisar där.
- Sniffa på min ponpon varje dag.
- Veta var jag ska sova varje natt.
- Ha tillgång till toalett överallt nästan.
Helt normala saker för oss lyckligt lottade i Sverige som jag ska försöka tänka på att uppskatta när jag om några månader (veckor?) klagar på dem gamla vanliga rutinerna. Sluta whyna pippi liksom.
Annars så kollar jag musikhjälpen och läser lite på Kenzas blogg. Men det borde jag inte för jag är redan i en dåligsynpåmigsjälvperiod och det blir inte ett dugg bättre av att titta på denna sjukt snygga människa. Ingen dålig vinkel där inte.
Tur att jag innerst inne ändå gillar mig själv ganska mycket, så att jag kan ta emot dem hårda blickarna från mig själv i spegelen utan att bli en liten pöl utan istället tänka "vad glor du så surt för din tomte, ett leende är fan så mycket snyggare".
Självdistans mannen, självdistans.
/ Victoria
Okej, vid detta laget vet nog redan dem flesta om att vi är hemma igen men jag ska nu ge den långa versionen av varför.
Det var en gång en tös och en påg som ville cykla runt Nya Zeeland för att testa på ett nytt spännande sätt att resa och för att se ett vackert land på nära håll där dofter, träningsvärk och daglig utevistelse skulle inkluderas.
Det vet nog alla också men tyvärr så är jag då inte gjord för den typen av daglig utevistelse visade det sig. Redan andra cykeldagen på kvällen började mitt högra knä göra lite ont. Jag tänkte att det nog bara var för att vi cyklat en del mil då och den dagen i ganska många uppförsbackar. Det går säkert över när vi vilat över natten typ.
Direkt första tramptaget dag tre kände jag att det hade ju inte försvunnit över natten men lite skitsamma för det ska nog försvinna sen iaf. Naturen var superfin där vi var, vi hade strålande solsken, var på gott humör och cyklade på fina vägar med bara lite trafik. Så trots smärta gick det ganska lätt. När vi cyklat våra mil för dagen då jag mestadels trampat med bara vänster ben och kom fram till staden vi skulle övernatta i hittade vi internet på biblioteket och började söka på vad som kunde vara fel med mig. Det tydde på att senorna (nu gjorde bägge ont eftersom jag överansträngt vänster för att lindra smärta i höger) som går över knäskålarna var inflammerade, ett ganska vanligt förekommande problem när man inte har riktigt rätt inställningar på cykeln och är ovan vid långa distanser. Alla skrev att det enda som hjälpte var vila. Mög och fan tänkte vi men jaja vi får väl ge det sådär en tre dagar då. Så efter en helvetes cykling från Morrinsville till Matamata där regnet öste, det blåste motvind, var mycket uppförsbackar och trafik som var mycket nära att köra ner oss stundtals kom vi till en camping där vi planerade att stanna i tre dagar.
Det var RIKTIGT tråkigt där eftersom jag helst skulle sitta still med raka ben hela tiden. Ännu värre för nisse som var frisk och egentligen hade kunnat göra massor. Men vi stod ut iaf och knäna gjorde inte längre ont när vi på dag fyra återigen packade cyklarna och gav oss av. Efter ca en mil smög sig irritationen på i bägge knäna och blev bara värre och värre. I varje uppförsbacke (och det är en del kan man säga) hoppade jag av och ledde cykeln, vilket resulterade i att nisse fick vänta på mig hela tiden och det gick väldigt sakta att ta sig fram. När det gjorde rent ut sagt jävligt ont kom vi fram till att det funkar inte med cyklingen. Att lida sig igenom mil efter mil förstör ju hela upplevelsen och är bara skit. Den stunden när jag var tvungen att inse sanningen att min kropp ännu en gång stoppade mig från något jag verkligen ville var jävligt tung.
Men ingenting skulle bli bättre av att jag deppade över det och tack vare att nisse var så positiv var det bara att se på saken som ett problem som vi nu skulle lösa. Ett alternativ var att jag skulle WWOOFA (står för willing workers on organic farms) och nisse fortsätta cykla och att vi sen skulle mötas upp och lösa resten därifrån. En annan lösning var att vi båda WWOOFAde typ två veckor och att vi sen försökte cykla igen. Vi kollade upp hur det var att åka buss runt och när det visade sig vara lika dyrt som att hyra en bil bestämde vi oss för att en bil var vårt bästa alternativ för att få se sydön som var det vi helst ville.
Men att hyra en bil och köpa färjebiljett från nordön till sydön var jävligt dyrt. Vi skulle aldrig ha råd att stanna så länge som det var meningen. Då tog vi beslutet att flytta vår hemresa till mitten av december. Trodde vi. När vi ringde flygbolaget visade det sig att det enda möjliga datumet att ändra till var den 26 november. "do you want me to book this for you miss?" eehhhh nej för i helvete egentligen inte ville jag säga men vi fick ju ta den.
Då var det den 12 november. Så allt det som skulle tagit oss 2 månader att göra var vi nu tvugna att hinna med på mindre än 2 veckor. Fy fan kändes det då.
MEN vi försökte vända det till något positivt och tänka att vi fick ju faktiskt se landet iaf! Vi var inte SÅ skadade, det kunde ju varit mycket värre (typ matförgiftning á la helvetet) och nu kunde vi ha en lite "lyxigare" semester och njuta av dagarna. Så i 10 dagar i princip bodde vi bokstavligt talat i bilen som fick vara både kylskåp (hade aldrig blivit godkänt av någon inspektör för det höll inte riktigt sina max 8+) sängar och färdmedel. Fast mestadels sov vi i vårt tält som funkade perfa!
Vi hade kanske kunnat göra annorlunda, men detta var ändå vår gemensamma semester som vi kämpat oss till med jobb i olika länder för att kunna åka på. Och mina knän hade kanske blivit bättre efter några veckor, men det är inte säkert att det hade funkat att cykla igen, och då hade vi stått inför samma problem. Vi hade kunnat jobba på farm men helt ärligt så var vi inte så sugna på att slita på vår semester när vi lagt så många arbetstimmar hemma för att kunna få vara lediga där. Och vi hade ju inte sett landet om vi stannat på ett ställe, resan mellan farmarna hade varit lika dyr och att ens bli medlem så att man kunde söka jobben var dyrt.
Så enligt oss fanns det bara ett alternativ. Och vi fick se NZ iaf, även om det var ifrån ett bilfönster istället för från en cykelsadel MEN det bästa är att landet var lika vackert iaf!
Så där har vi det. Förklaringen till att vi var borta en månad istället för två och en halv. Och mina knän är fortfarande dåliga så jag är glad att jag inte pressade på ännu mer än jag gjorde. Jag ska ju trots allt förhoppningsvis hålla några år till. Det känns snopet och tomt. Men så himla fint att se allas glatt överraskande miner när dem ser en. Det värmer mycket. Och nu får vi fira jul hemma i år, hela december vilket var hela FYRA ÅR SEN! Frankrike, Thailand, Sydamerika har vi befunnit oss i de senaste tre åren. Så okejdå, man ska nog vara rätt nöjd ändå.
Sist vill jag rekommendera alla att åka till NYa Zeeland. Naturen är helt otrolig men också människorna där är så fina! Vi borde lära oss av dem vi stela svennar som inte ens kan le mot en främling. Dem bjuder in en i sitt hem och lagar middag till främlingar! Tänk på det och le mer och hälsa mer!
Från vår typ första egna resa ihop, Stockholm 2008 för att fira vår ettårsdag. Vi har utvecklat äventyren med åren så att säga.
/ Victoria
Kan checka av en grej från min egentligen icke-existerande bucket-list;
Hoppa fallskärm!
Och vi valde att göra det på det vackraste av alla dem vackra platserna på NZ, nämligen Wanaka. Magiskt!
Dock inte alls så nervkittlande och adrenalin pumpande som jag föreställt mig. Stunden innan man går in i ringen framkallar 100 gånger fler fjärilar i magen om man säger så. Jag var mest bara nyfiken på hur det skulle kännas, den där stunden när man faller i full patte mot marken som kommer närmre och närmre innan fallskärmen vecklas ut och man gliiiiider och njuter av utsikten. Så när min hoppkille kasade oss fram till kanten och frågade om jag var redo så var jag faktiskt jäkligt redo. Hejohå för fan!
Och så skrek jag som en liten tös när vi slängde oss ut och hade sen ett flin över mitt fladdrande ansikte hela vägen ner. Rekommenderas starkt för alla, prova förijössenamn!
Jag och min hoppkille som jag tyvärr inte minns namnet på hihi
Jag och min kille, nisse
Vackra, underbara och fina Nya Zeeland
Wiiiiiiiiiiiiiiiiieeeeeeeeeeeeeeeeeee!!!!
"Det är daugarna man minns" med dansk accent
hell yeah!
totaly värt att se ut som en shar pei för
såhär i efterhand kan jag inte förstå hur jag inte kunde vara rädd här?! Måste varit hög på livet
We survived! Och har ett minne för livet (eller åtminstone ett minne sålänge hjärnan får minnas) och det var sketagrymt helt enkelt!
/ Victoria
blev lite längre bloggpaus än vad som var menat men för att sammanfatta snabbt:
mina knän = sämst, jag försökte verkligen men när varje tramptag känns som knivstick är det inte så jädra festligt.
alltså hyrde vi en bil i 10 dagar och hoppas på att knäna ska bli bättre under den tiden, annars ska vi wwoofa.
vi har tagit oss 6/10 runt av sydön och kan bara hålla med alla vi pratat med, här är otroligt vackert!
grönska, berg, tallskog, bara buskar, stenigt, gröna ängar med massa får och kor, det skiftar hejvilt mellan allt det men överallt blir man amazed av utsikten. nu kommer lite bilder som får tala för sig själv ist;
buuuu det verkar inte vilja funka :(
ni får använda fantasin tillsvidare så ska jag försöka igen snart!
nu ska vi snart laga våra bönor i tomatsås med lite grönsaker och couscous och sen blir det nog en tur till i mysiga queenstown. imorgon blir det nervkittlande action men det tar vi då!
/ victoria
...får du göra så god jävla lemonad du kan även om det kan vara riktigt surt!
Det är vad vi sysslar med för tillfället.
Mer info kommer.
/ Victoria
Nu har vi kommit igång på riktigt, så som vi har funderat och klurat över i så många månader. Nu är det jag, nisse och våra cyklar. All day all night. Och yes la gente esta muy loca kan man väl säga. Det är tur våra mammor inte ser var vi kör, vad vi äter eller för den delen känner hur vi luktar. Dem första 3 dagarna har gått okej, första dagen fick Nisse punka ganska direkt så vi fick leda cyklarna någon mil. Trötta, hungriga och vilsna kom en räddande ängel och erbjöd oss att tälta i hennes trädgård. Väl där efter en jävla uppförsbacke fick vi duscha och hon lagade en riktig måltid bara sådär! Karré och ärtor, långt ifrån mina favoriter men jag slök allt. Så fina, fina människor som bara tog hand om oss fast vi var främlingar. Blir varm i hjärtat. Tack så hemskt mycket underbara Hawkins familjen!
Andra dagen var okej och nu tredje har mitt knä börjat göra ganska ont. Det är ju självefan att man ska vara byggt av så klent virke. Vi får se hur det artar sig och lösa det därefter.
Som boendet inatt, Vi har ingen aning utan hoppas på att det finns en snäll bonde som låter oss bo i en hage. Och att det inte börjar regna innan vi har lagat mat på vårt lilla stormkök.
Easeyliving.nu
/ Victoria
Nu är vi på väg! Sitter på tåget i Lund och njuter av att vi inget mer kan göra. Nu är det bara att veckla ut vingarna och flyga iväg. Wiie!
Mer update kommer inom snar framtid så häng med på vår resa härigenom och kolla även jeppepaberget.WordPress.com
/ Victoria
Jo sen sist då. Jag har slagit upp min armbågsskada, men det värsta av allt är att min ponpon slagit upp sin skada i benet. Förkrossad som fan. Stod där i regnet med paniken smygandes och tårarna rinnandes och tänkte "vadfan gör vi nu då?!" Som tur är har vi så många fina människor i våra liv som bryr sig och som vill hjälpa till så efter några telefonsamtal hit och dit så kom min fina morbror och hämtade oss och körde till Yngsjö där Jojjo fixat en box och sen hjälpte mig att fixa en hage där han kan gå. Så nu ska han bo där när vi reser. Det känns bra och tryggt. Vilken tur att min ponpon är så positiv och cool som bara tar allt med ro och är glad ändå. Bäst är han <3
Och ni finisar som hjälper oss, tack så hemskt mycket! <3
Vi har gjort det förut och ska fanimej göra det igen! Att ge upp är för mesar.
/ Victoria
