Fina braiga hemma
Ja nu har vi varit på svensk mark i knappt 5 dagar och harrejävelen vad det har varit full fart framåt sedan dess. Kvällen vi kom hem åt vi först hos Marie, sen megaröjde vi våra väskor och sen kom Emil och Ida hit. Dagen efter var det AF (väntade på att få träffa en maddafukking handläggare i en och en halv jävla timme) lite julklappsshopping, återse min saknade bästa ponny och stallkompisar och såklart min fina familj! Åt middag och sov där och dagen efter var jag halva dagen i stallet och sen var vi hemma hos Emil och Ida och åt pizza och spelade. Dagen efter där åkte jag till stallet tidigt och var där några timmar för att sen fira jul i Everöd med Lönhult (egentligen fel att kalla familjen Gartz Levin det nu men så är det liksom). Det var väldigt väldigt kul att träffa dem alla igen. Dagen efter stod jobb på schemat klockan 07.00 och innan jag hann gå hem för dagen vid 15 frågade dem om jag ville jobba kväll också och det ville jag ju såklart med tanke på hur min ekonomiska situation ser ut nu och man tjänar fetebra på storhelger. När jag slutat vid 21.30 körde jag till Träne för att fira en stund julafton med nisse och hans familj. Idag var det upp med tuppen för att först köra till stallet och få dem sista instruktionerna av Gabriella innan dem åker till Borneo och sen köra till Axeltorp för att jobba. Efter 8 timmar åkte jag hem till mor och far och fick mat, däckade en stund på soffan innan jag körde till stallet och gav hästarna kvällematen. Sen hem till nisse för att svira om och gå till Emil och Ida där Madde och Linus också befann sig. Stannade bara en stund för jag kände mig så trött men väl hemma fick jag lite panik över mitt arbete på Axeltorp och var tvungen att söka rundor för att se om det fanns något annat jobb. Hittade typ personlig assistent jobb bara som jag skulle ha chans att få. Aldrig i mitt jävla liv igen säger jag bara! Är så fruktansvärt trött på att gå till ett jobb som jag inte trivs på. Att ha lite ångest innan det är dags att gå dit och en liten klump i magen när man väl är där. Har varit alldeles för mycket sånt senaste åren. Men vad gör man när man har skulder att betala. Man tiger och lider! och letar som en idiot efter något nytt.
Imorgon är det hemtjänsten som gäller och det är iaf lite bättre. Där får jag köra rundor själv och träffa hyffsat friska människor. Och det kan jag stå ut med ett tag till. Har dubbelpass på torsdag också i HTJ och sen kanske jag har en ledig dag om ingen hör av sig som jag ska chilla lite på. Och springa en runda som fan.
Förstår inte min kropp riktigt, har ätit hur mycket skit som helst under resan och inte tränat nånting, ändå väger jag mindre än på flera år. Hur går det ihop?! sen när jag äter bra och tränar mycket går jag upp en massa. Dock väger ju muskler mer men ändå, man borde inte bli smalare av att lata sig och frossa. Nåväl, smal eller tjock, i vår SKA jag gå en match igen. Om jag så ska göra det med bara vänstran!
Btw känner jag nu hur för jävla skönt det har varit att nästan inte ha känt stress på 9 veckor. Här hemma har jag typ en stresskänsla i kroppen för det mesta. Illa illa usch vad illa.
Nu ska jag sluta babbla. Kommer fler bilder och analyser av resan vid ett tillfälle i framtiden när jag har tid och lust. Håll tillgodo!
Här var jag jävligt matförgiftad. Men man måste ju hålla fasaden att bli vacker på bilder uppe även då.
/ Victoria
BILDBOMB!
En liten tös kom och hälsade när vi satt och åt i Copacabana. Inte blyga barn här inte!
Mats och nisse på en liten utflykt utanför La Paz
Invånarna på dem flytande öarna "Los Uros" utanför Puno
Zip-line när vi klarat av dödens väg. Kände att vi behövde lite mer adrenalin den dagen
En annan liten tös kom och ville gunga med mig på tågkyrkogården utanför Uyuni
Tredje gangen gillt
Ja kara lasare nu ar vi i Lima for tredje gangen! Vi har dock varit pa lite olika stallen och det ar ju sa jakla stort sa det kanns som olika platser. Dock ar vi i Miraflores for andra gangen och har kanner vi oss ganska hemma vid det har laget. Vi tankte ju forst stanna i Huaraz tills det var dags att spendera sista dagarna i Lima innan hemfard, men vi ar alldeles for rastlosa sa vi akte till centrala Lima och var lite kulturella, gick pa museum (dar var en bild pa en kvinna som spydde en fet bladda pa golvet, hur fan kan det vara konst!?) kollade lite i shoppingcenter utan att handla, blev dova och galna av trafiken (det var verkligen SJUK trafik, den vralade en i orat och spottade avgaser i ens nasa och oga) och gick i en fontanpark. Hade kunnat vara valdigt romantiskt och fint men njaaa...vi kande inte kanslan riktigt. Pa tal omk trafiken igen, jag kan inte slappa det an, sahar gar det till ska ni veta: om det ar rott och man star i en bilko sa tutar man pa bilen framfor litegranna bara for att. Och nar det sen blir gront och bilfan framfor inte har borjat kora efter en halv sekund da JAVLAR hanger vi oss pa tutan sa han skams lite! Och sa gor typ alla av de miljoner som kor dar. Forstar ni min galenhet lite va?! uff tacka vet jag skogen och frisk luft, livet pa lannet e tamejfan vad jag vill ha!
Naval, efter centrala Lima akte vi till Paracas som ligger 4 timmar soderut. Dar finns Islas Ballestas som kallas "the poor men´s Galapagos" och dem tankte vi att vi kunde se. Efter en kort battur stannade vi vid on dar det fanns sjolejon, faglar av alla dess slag, pingviner och lite annat smatt och gott. Plus en os av typ hundandedrakt. Det var coolt och vi fick nog bra bilder. Dem kommer men just nu sitter jag pa hostelets dator.
Efter typ 2 1/2 timme var den utflykten klar och vi skulle sla ihjal nagra timmar i vantan pa bussen. Det gjorde vi genom att spela kort, ata Ceviche (som vi inte alls gillade) och dralla rundor pa olika bankar. Val tillbaks i Miraflores har vi bara atit och hittat Hostel. Imorgon blir det shopping och harklippning. Och sa ska vi ata varldens godaste glass/frusna yougurt som vi hittade sist vi var har. Jag har seriost dromt om detta ljuvliga tingest sen dess MMMMM!
Idag i bussen var vi med om javligt sjuk sak. Vi sag en dod manniska ligga pa motorvagen med bara en liten filt over ansiktet. Det var forsta gangen for oss bada att se en dod person. Chockande, men inte sa farligt som man kan tro. Han lag precis som om han sov med tacket over huvudet och sag inte "sondrig" ut alls. Men jag tankte bara att hans mamma vantade pa att han skulle komma hem nanstans men att det kommer han aldrig gora. Livet ar mer omtaligt an man tror ibland. Sa var radda om er!
Vila i frid du frammande man.
Bilder kommer, imorgon om allt gar som jag vill.
/ Victoria
Man ska inte klaga
Efter förra arga inlägget har jag bestämt mig för att skita i allt det jag skrev då och istället lägga ut bilder som får tala nästan för sig själva. Men inte nu, internet på rummet är långsamt.
I förrgår kom vi till Huanchaco, en liten by vid havet i ganska mycket norra Peru. Här hade vi tänkt surfa och chilla och det har vi verkligen gjort kan man säga. Igår gick vi inte upp förrän 14.30 hoppsansa! Men hur ofta ligger vi och drar oss så länge iSverige? aldrig nånsin, och vi hade inget planerat för dagen så varför inte liksom. Vi har ju faktiskt semester! Och jag kanske ska tillägga att vi spenderat 21 timmar på en buss, sovit dåligt under två nätter i Lima och sen spenderat nästa natt på en 10 timmars bussresa hit. Så vi hade faktiskt anledning att vara sletna. Men idag tog vi oss i kragen och surfade lite! Hyrde all utrustning och lärare för en billig peng. Det var som väntat härligt men här är ganska puttiga vågor och jävligt stenig botten så vi blev väl lite besvikna. Men vi stod båda upp typ direkt och läraren var imponerad så allt hade vi inte glömt från surfresan för 3 år sen! Nu tar vi en liten powernap efter lunchen/middagen innan vi ska dricka billiga cocktails med några surfare, fina grejer!
Hoppas ni mår bra i snön!
/ Victoria
helvetes jävla bloggfan
jag hade skrivit ett sketalångt inlägg i det förra men bara typ en tredjedel publicerades!!!!! ggggggggghrrrrrrrrr jävla skitsida!!!!!!
nu skiter jag i fanskapet. Vi ska ha mat"!
Buenas Noches
Det har minsann varit lite dåligt på bloggfronten här ajabaja men internet anslutningen är inte alltid vad man kan önska och vi har faktiskt farit runt på en hel del icke-WiFi befintliga platser. Börjar från början!
Efter Copacabana och Puno(där jag blev rånad, otrevlig stad!) åkte vi till Arequipa. Det var en ganska lugn och skön stad med sketagod frukost på ett frukt och frusen yougurt ställe. Inne i staden gjorde vi inte mycket men utanför hände det grejer. Första dagen Raftade vi i Río Chili, så jädra kul! kommer snäppet efter dödens väg i rolighet. Tredje natten/tidiga morgonen började vi en 3 dagars vandring några timmar utanför A i Colca Canyon. Den är mer än dubbelt så djup som Grand Canyon i USA, alltså rätt fet! Själva vandringen var sådär kan man väl säga, första dagen gick det bara nerför vilket resulterade i ömmande höfter och lite skavsår på föderna. Andra dagen var det mer variation men fortfarande långa perioder av antingen upp eller ner. Tredje dagen var bara uppför i 1 km. Låter pyttelite men ack så långt det kan vara om det är uppför en jäkla canyon man vandrar. Väl uppe var vi stolta, illaluktande och glada! Vi bodde i super enkla rum men på så himla fina platser! Man försöker verkligen insupa hela omgivingen och njuta för fullt av det man ser men förmodligen kommer det vara enklare att göra hemifrån Sverige när man är fullt upp i sina rutiner igen. Då kan man tänka att " jo jag har faktiskt stått och sett ut över en canyon med en Condor svävande över mitt huvud och solen brännande i nacken". Det var hursomhelst intressant att testa på hur det är att vandra, och en bra erfarenhet inför Macchu Picchu.
Utkast: Nov. 16, 2012
Tjoho allihop!
Vi behövde inte åka hem som tur var! Samma dag som vi flög till La Paz kände jag mig bättre och läkaren som jag träffade på kvällen tyckte allt verkade bra och att antibiotikan jag ätit måste hjälpt. För säkerhets skull gjorde jag ett bajseprov och det visade sig att inga parasiter, amöbor eller jättemaskar fanns därinne. Alles gut! Så vi kunde göra det mesta av dagarna i La Paz med Mats. Vi åkte utanför staden och vandrade i Valle de Luna, kollade nya Bond filmen på bio, åt god mat, tittade på fotboll, åkte på utfärd utanför staden mm. Vi stannade i 6 nätter tror jag och det absolut häftigaste var i tisdags när vi cyklade nerför dödens väg. Namnet har den fått för att det har dött riktigt många människor där. Nuförtiden dör en turist varje år genom att ramla över kanten. Jag var lite orolig för nisse eftersom han är galen och gillar fart men som tur var så kom vi ner båda två hela och välbehållna. Och med en sjukt häftig upplevelse i bagaget. Är man i La Paz måste man nästan göra det! om man är i någorlunda form och kan hantera en cykel på hyfsat bra vis. Omgivningen som var jättefin blandat med all adrenalin och farten gjorde det till det bästa vi gjort än så länge. Får se om Macchu Picchu toppar det.
Igår tog vi oss vidare till Copacabana där vi egentligen planerat att åka till Isla del Sol men efter att vi kommit fram till att man nog inte kan ta ut pengar här och vi inte har mycket kvar så får vi nog ta oss till Puno, Peru imorgon och sen därifrån se Islas flotas. Hoppas vi iaf. Det är det bästa med vår resa, vill vi hellre göra något annat så kan vi det eftersom inget är förbokat. Det är bara att känna efter om man vill höger eller vänster och sen följa magkänslan. Perfekt.
BIlder kommer senare
Vi behövde inte åka hem som tur var! Samma dag som vi flög till La Paz kände jag mig bättre och läkaren som jag träffade på kvällen tyckte allt verkade bra och att antibiotikan jag ätit måste hjälpt. För säkerhets skull gjorde jag ett bajseprov och det visade sig att inga parasiter, amöbor eller jättemaskar fanns därinne. Alles gut! Så vi kunde göra det mesta av dagarna i La Paz med Mats. Vi åkte utanför staden och vandrade i Valle de Luna, kollade nya Bond filmen på bio, åt god mat, tittade på fotboll, åkte på utfärd utanför staden mm. Vi stannade i 6 nätter tror jag och det absolut häftigaste var i tisdags när vi cyklade nerför dödens väg. Namnet har den fått för att det har dött riktigt många människor där. Nuförtiden dör en turist varje år genom att ramla över kanten. Jag var lite orolig för nisse eftersom han är galen och gillar fart men som tur var så kom vi ner båda två hela och välbehållna. Och med en sjukt häftig upplevelse i bagaget. Är man i La Paz måste man nästan göra det! om man är i någorlunda form och kan hantera en cykel på hyfsat bra vis. Omgivningen som var jättefin blandat med all adrenalin och farten gjorde det till det bästa vi gjort än så länge. Får se om Macchu Picchu toppar det.
Igår tog vi oss vidare till Copacabana där vi egentligen planerat att åka till Isla del Sol men efter att vi kommit fram till att man nog inte kan ta ut pengar här och vi inte har mycket kvar så får vi nog ta oss till Puno, Peru imorgon och sen därifrån se Islas flotas. Hoppas vi iaf. Det är det bästa med vår resa, vill vi hellre göra något annat så kan vi det eftersom inget är förbokat. Det är bara att känna efter om man vill höger eller vänster och sen följa magkänslan. Perfekt.
BIlder kommer senare
det var ju inte såhär det skulle vara...
Sen det förra inlägget har det minsann inte hänt mycket. Jag är fortfarande sjuk och varit det hela veckan. Vi har fått in lite rutiner i detta, väldigt slöa liv. Vi vaknar, går ut o äter lunch, går till hostelet och läser/ kollar på datorn, går och äter middag, går hem och gör samma saker som innan tills vi får nog och somnar. Repeat. Alltså har det inte varit en förjävra rolig vecka. Imorgon ska vi iaf äntligen ta oss till La Paz. Det fick bli med flyg istället för buss som vi tänkte först eftersom min förgrömmade magjävel inte klarat 12 timmars skumpande på dåliga vägar. I La Paz bor nisses farbror Mats som varit till stor hjälp nu när jag är dålig. Han har hjälpt oss att hitta läkare både här i Sucre och bestämt tid med en i LP imorgon. Ska bli jäkligt skönt att få veta vad fan som är fel. Vi tror på matförgiftning av något slag. Och då såklart inte den snabba varianten som går över efter någon dag, utan den jävliga som tar längre tid på sig. Är det så kommer vi hem tidigare. Det är ingen mening med att betala pengar för ett boende här där vi bara sitter och stirrar i taket medan vi samtidigt betalar hyra för vår lägenhet hemma.
Men detta är bara spekulationer, vi får se vad läkaren säger imorgon.
Försökte gå till en läkare här i Sucre för typ två dagar sedan. Ja halleda...det gick inte sådär lysande direkt.
Förstod inte vart man skulle hän när vi väl kom in, frågade rundor på min lilla spanska och förstod deras svar till hälften. Kanske lite mindre. Tror dem sa att vi skulle stå i en kö som var lång som fan och inte rörde sig ett dugg. Vi chansade inte på det utan gick till ett apotek och fick antibiotika och smärtmedicin där.
Man känner sig så liten när man är sjuk i ett land där man inte kan kommunicera ordentligt med folk. Vi var på sjukhuset, men kunde inte få förståelse i hur vi kunde träffa en doktor!
Nåväl, idag har jag mått bättre än på många dagar (peppar peppar!) så kanske vi kan stanna. Håller tummarna för det iaf.
/ Victoria
Suuucreeeee, Suucreeeee (med nasal röst)
Ett tag sen jag skrev nu. Vi har hunnit göra ganska så mycket sen dess. Vi gjorde slag i saken och bokade en agentur för en 3-dagars resa från San Pedro till Uyuni, Bolivia. Jag hade faktiskt förväntat mig lite mer, man hörde många som höjde allting upp till skyarna och antagligen hade vi fått för höga förhoppningar. Men det var häftigt såklart, men inte mindblowing tyvärr. Vi såg en hel del under de tre dagarna; massa ollika laguner, flamingos, varma källor, geysrar, sjukt fin utsikt, vulkaner, djävulsberg, saltöknen, en tågkyrkogård och en del till. När vi var klara med den turen stannade vi en natt i Uyuni och tog sen bussen i fyra timmar för att hamna i Potosí. Det är världens högst belägna stad! Det kändes litegrann första dagen, men inte alls så farligt som jag trott. Det var en mysig stad som vi båda gillade. Det bästa där, och även det bästa på resan än sålänge var besöket till silvergruvan. Jag var lite skeptisk till hur bra jag skulle klara det med tanke på att jag ibland kan få lite klaustrofobi känsla, men det gick fint. Var bara två gånger som jag fick prata lite förnuft med mig själv. Vi var en grupp på fyra plus vår guide.
Här är vi på "miners market" där gruvarbetarna varje dag köper cocablad, sprit, cigaretter och en del sprängämnen för att klara av sin arbetsdag. Det är annat än Caffe Latte det och DN det!
Vi köpte gåvor allihop bestående av ovannämnda plus handskar och juice minus ciggen.
Sen åkte vi mot gruvan som låg lite utanför staden, och tur var det med tanke på alla farliga gaser och skit som finns i både gruvan och vid "fabriken" där dem skiljer mineraler från salt och brons och liknande. Dem jobbar i bokstavligt talat livsfarliga miljöer för 8 Bolivianos/ dagen. Förjävligt!
Innan vi gick in rekommenderade guiden oss att tugga cocablad för att bättre klara av nivåskillnaderna och hela upplevelsen. Cocablad är inte berusande, utan de ska göra att man inte känner så mycket. Ingen hunger, ingen höjdsjuka utan bara lugn. Och jag tror det funkade. Man skulle stoppa bladen mellan kinden och tänderna, tugga på lite pressad Quinoa/aska (jag tror att det bestod av det iaf) och sedan suga på saften av bladen. Inte så pjåkigt faktiskt.
Väl inne fick vi först gå till en liten, liten del som inte djävulen, el tío, styrde över utan där jesus fanns. Vi drack 96 % boliviansk sprit blandad med juice och vatten tillsammans med en "gammal" gruvarbetare som var 51 år. De hade som tradition att alltid dricka, tugga cocablad och offra lite av båda till el tío, pachamama (moder jord) och för att välsigna sig själva så att inget skulle hända dem.
Efter en 4 shotar var pallrade vi oss längre in i mörkret och fick känna på hur akrobatisk man måste vara för att klara av jobba där. En del gångar var så små att vi fick åla oss fram och trycka oss ut genom små, små öppningar (ja, ungefär som vid en födsel om någon nu fick den bilden. fast med mycket mer lera. Och gummistövlar) men vi klarade det bra allihop.
Efter nästan 2 timmar därinne utan några fadäser men dock en explosion(!!!! ascoolt) var det dags att tacka djävulen för att han inte åt oss. Det gjorde vi genom att ge honom sprit och cocablad och ta en supp med honom. Ville man bli extra fertil skulle man röra hans snopp. Och det tyckte guiden såklart att vi alla skulle. Många ungar i Sverige och Holland nu snart.
Det var en sjukt häftig upplevelse! Råder alla som åker hit att göra det. Dem hade andra rundor för gamlingar, så vill man inte lorta ner sig eller har svårt att krypa igenom småhål så kan man göra det ändå! Perfekt.
Dagen efter åkte vi till Sucre där vi är nu. Angående rubriken så funkar det så att på bussstationen där dem säljer biljetter vill alla bolag såklart att man väljer dem. Så det står och vrålar ut sina destinationer så att ingen ska missa att dem finns. I mer än en timme satt vi i vänthallen (som hade väldigt bra akustik) och lyssnade på "Sucreeee suuuuucreeee" "La PAAAAAAz" "Villason Villasooooon" och mer. Nära att vi blev galna på kuppen. Men vi klarade oss som tur var, dock är våra magar ett kaos och jag är en klen jävel med lite feber då och då så vi har än sålänge bara tagit det lugnt. Ville mountainbika, klättra och hika lite men vi får se hur det blir med den saken!
Ett glas bolivianskt vatten om dagen, är inte alls så bra för magen!
Mitt ute i öknen fanns detta fina.
Imorgon blir det kanske marknad i grannstaden om vi mäktar med!
/ Victoria
Från storstad till lugnare till öken
Jaha då var vi inne på 9e dagen på vår resa! Vi har än så länge hunnit med 4 städer. Kommer inte ihåg om jag skrev om ValParaiso men vi gillade det inte så strunsamma. Sen har vi varit 4 nätter i La Serena. Det var lite ofrivilligt att det blev så länge men det funkade. Det var en ganska liten, lugn stad som på somrarna har många turister eftersom det ligger nära havet. Under våra dgar där åkte vi på en utflykt till valle del Elqui, som är jordens mest energirika plats. Tänkte på min kära kusin Felicia som nog hade uppskattat det lite mer än oss men där var mysigt och glassfabriken hade god glass. Vi var på papaya odlingar, pisco tillverkning och nisse åt solugns tillagad get vilket inte finns på många ställen. Det var en ganska lagom bra utflykt, kunde varit bättre men vafan. Dagen efter var vi på La observatories de MallaCulla där vi tittade på stjärnor, planeter och fick en riktig närbild av månen. Det var coolt och jag tyckte det kändes som vi var med i Harry Potter världen för vår guide var så lik professor Lupin och vi stod uppe bland bergen och spanade i mörkret a la HP style! Det var riktigt häftigt iaf.
Igår vid 16 tog vi äntligen bussen vidare mot San Pedro som vi anlände till idag, 17 timmar senare. Här är väldigt olikt något annat, väldigt litet, sjukt varmt, öken aktigt och man kan gå genom centrum på 5 minuter. Men här är najs. Luuuuuugnt och skööööönt. Imorgon ska vi kanske hyra cyklar och pallra oss runt till olika saker man ska se på här i närområdet och i övermorgon åker vi på en 3 dagarrs tur till/ genom saltöknen för att landa i Uyuni, Bolivia. Vi har hört mycket om speciellt den här turen, att det kan vara lite sådär med mycket men väl här nere så är det egentligen bara att chansa och gå på magkänslan om vilken av alla 54 ( eller liknande ) agenturer vi ska välja. Det blir nog bra i slutändan! Men det ska bli kul att komma till Bolivia, dels för att det är mycket!! billigare och dels för att vi ska äventyra mer där. Och bli inte rädd nu mor och far, jag menar inte äventyra som lifta med fula gubbar eller sova på gatan, utan äventyra som cykla dödens väg och träffa apor i ett reservat. Sånt roligt!
Nu ska vi snart svetta oss till en restaurang för lite kvällsmat tror jag.
Vi hörs på andra sidan!
/ Victoria
tar upp en dröm ur fickan!
Ja nu är drömmen om SydAmerika äntligen verklighet! Vi lämnade Sverige i tisdes för en två månader lång rundresa i Chile, Bolivia och Peru. Och vi kunde inte haft en mer spännande (eller förjävlig) början. Första motgången kom kvällen innnan vid ca 22 när vi kopierade alla viktiga papper och jag upptäcker att mitt pass har blivit för gammalt. Ja, jag håller med vad förmodligen alla tänker att hur kan man vara så dum i huvudet och inte titta på det, men jag har inget bra svar. Jag var dum i huvudet helt enkelt! Men! turligt nog för mig så blev nisse inte galen utan började försöka hitta en lösning på problemet och efter en del diskuterande med mor och far kom vi fram till att bästa lösningen var att tidigt som fan köra till Sturup för att fixa ett provisoriskt pass där och hoppas på att det skulle funka i alla länder. Sagt och gjort, vid 5 lämnade vi kristianstad (efter ett stopp i everöd för att pussa Finn hejdå såklart) och styre mot Malmö. Efter några timmars väntande hade jag mitt pass och polisen sa att det inte skulle vara några problem men att jag kanske skulle behöva ett visum. Så vi ringde ambassaden och hörde hur vi skulle göra. Där fick vi då sådär en 6 timmar innan planet skulle gå reda på att vi behövde minst ett EFTAS (eller vafan det heter) visum och att det ska man ansöka om minst 72 timmar innan avresa. Men vi tänkte att vi måste iaf chansa så vi ansökte så fort det gick och hoppades på det bästa. När det var vår tur att checka in i Köpenhamn var dem först tveksamma till mitt pass och sedan om våra ansökningar hade gått igenom, men efter några telefonsamtal var allt löst och vi var välkomna ombord YÄY! Första flygningen till Amsterdam gick snabbt, runade genom flygplatsen för att hinna med nästa till Atlanta. Den resan var seg som fan, vi satt inte ens bredvid varandra. Jag hamnade bredvid en kines som hade lite märkliga handrörelser för sig när han skulle sova (hjälp) och när vi sen äntligen efter 9 timmar landade i Atlanta för att typ direkt gå på nästa plan till Santiago åkte vi på nästa motgång. Då hade det blivit något fel i bokningen så det gick inte att skriva ut våra boardingpass! Men tack och lov var personalen väldigt snäll och hela 4 mann stod och knappade frenetiskt på tangentborden och fixade till slut, efter sådär en 20 minuter fram våra biljetter så att vi kom med planet. Pjhuuuu! Dags för 9 timmar till som faktiskt gick snabbt eftersom vi sov mycket. Sen var vi framme i en helt ny världsdel och resan kunde börja (för första gången under ekvatorn). Nu har vi hängt i Santiago några dagar och idag i Valparaíso som vi ska lämna redan imorgon för att åka till La Serena. Allt är bra och vi trivs!
Hoppas ni orkar läsa!
(första timmen på resan vid president palatset i Santiago)
(Såhär gott tyckte jag just den här sortens Pisco (som är en chilensk sprit) smakade. Fifan!)
(Nisse har en del av gigantiska Santiago bakom sig)
Såja haj o ivaj för denna gången!
/ Victoria
blööööö
Förkylningen har slagit till, inte oväntat alls faktiskt. Mer oväntad är framtidsångesten som börjat gro i kropp och knopp. Jag vet fasen inte vad jag ska göra av mitt liv!!!??? Jag har sagt upp mig från assistent jobbet och slutar innan vi reser. Det känns bra som fan. Sen är jag ju timvikarie i hemtjänsten och det är ju som det är. Jag gillar delar av vårdtagarna punkt kan man väl säga om det. Jag kände för att prova ett annat ställe och har varit på axeltorp en dag. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Sjukdomen är mycket mer närvarande och tydlig där och jag vet inte... sorgligt men ändå värdigt. Men om det är för mig vettifan. Och skulle jag börja där är det ändå bara tills jag vet mer om vad jag ska göra av mig själv. Vi ska resa den 16e oktober och det är fint som fan. Men när vi kommer hem är det snålt om pengar och jobb. Vad gör man då? och jag blir fan inte yngre, dags att bestämma sig för vad och var man vill plugga snart. Och ja, jag vet man behöver inte stressa, man är fortf. ung och blabla, men jag kan inte låta bli ändå och så är det med det. Pratade med mor och far för ett tag sen om utbildning, och självklart ska det vara en rolig, intressant och utvecklande utbildning MEN viktigast är ju faktiskt om den leder till ett jobb eller ej. Och träning/kost nånting känns ganska luddigt? Ännu luddigare blir det av att jag blir sååååååååååååå sugen på djursjukskötare när jag ser djurakuten. Harregud man blir ju tosig!
Näe ta og haell jkaften pa deg tror jag för ikväll.
/ Victoria
En djup suck av lättnad
Idag hade jag veterinären ute för ett återbesök eftersom det gått 3 månader sedan han skadade sig och nu var det dags att ultraljuda benet igen för att se hur och om det läker. Och jag gillade vets kommentar mycket mer denna gången än förra, då sa hon: "Ja det ser ju inte så bra ut" och idag: " Jag kan ju säga att det ser väldigt positivt ut!" Senan håller på att läka ihop fint, var bara på ett ställe som den fortfarande är ganska svag men med tanke på hur omfattande skadan var så är det inget konstigt. Han haltade varken i skritt eller trav (YÄÄÄÄÄY) och både jag och vet. var positivt överraskade över hur snabbt det ändå gått framåt. Jag trodde verkligen inte att det skulle ha utvecklat sig så bra som det gjort eftersom han varit så svullen hela tiden, så jag blev så jävla lättad över dagens besök. Om han inte blir mer svullen eller varm ska jag förlänga promenaderna upp till 30 min/ dag i ca 2 veckor och om det funkar bra kan jag börja skritta honom uppsutten (!!!!!) i ca 15 min till att börja med och sen bygga på efterhand och lägga in lite trav såsmåningom. Helt jäkla galet!! jag trodde inte jag skulle kunna rida på honom mer detta året och absolut inte såhär snabbt efter skadan, men det var bara bra att han motionerade benet under kontrollerade former! :) SÅ GLAD! :)
Och visst, jag får hela tiden ha i åtanke att det kan komma bakslag, men då är det bara att minska lite på motionen och låta allt ta sin tid. Jag har inte bråttom ändå.
Men tänk att det (förhoppningsvis) blir så bra med min lilla häst ändå :) Tack som fan säger jag bara!
Nu ser vi mot ljusare tider!
/ Victoria
Sport för fulla muggar
OS pågår och det märks ganska tydligt hemma hos oss. Igår satt jag och höll mig vaken till 00.20 för att se svenskeboxaren Anthony Yigits match, jävra tur att det var en bra fight och att han vann så det var värt det för fy förjävelen vad trött jag var imorse när klockan ringde för första jobbdagen efter en fin semester. Även om vi inte gjort något sådär jättespeciellt så har jag trivts som fan. Vi har varit vid havet om vi har känt för det, sovit middag om vi velat det, planerat inför resan och annat sånt najs. Tex som att fira vår 5-års dag på Wanås slott och Bellas Place. Sjukt att det gått FEM ÅR!!! Det trodde jag minsann inte, men nu är vi här, lite vuxnare, lite biffigare men fortfarande kära <3
Jag har även köpt min första rygga och den är fin som snus och bekväm som bomull för vi har bokat resan!!!!!!! Den 16 Oktober drar vi till Chile för att sen ta oss vidare till Bolivia, Peru och kanske Argentina. Så JÄVLA häftigt att det inte bara är snack, utan vi ska verkligen åka dit! Fett!
Idag hade jag "snacket" med chefen på jobbet. Eller ja, nästanpå iaf. Både jag och jojjo ska ju säga det defenitivt sen men det är skönt att ha sagt det i light versionen redan. Första gången typ.
Det gick bra tack och lov!
Så nu ska vi jobba som enna idioter (ovanligt?!) så vi kan glassa på andra sidan jorden i slutet av året :)
Och ovanpå det ska jag träna boxning så mycket jag bara kan, rehabilitera min lilla ponpon och plugga spanska på distans. Full rulle men det är så det ska vara!
Nu ska jag kolla vidare på OS och vänta på Nisse.
Vår första resa tillsammans, tågluff i Europa -09
/ Victoria
Goosh
Nu jävlar börjar det lugna sig och det var fasen på tiden. Efter Fredag denna veckan tar jag semester från mitt första jobb efter 195 timmars arbete denna månaden. Ska bli jäääääävligt gött om man säger så. Vad som också var jävligt gött var min lön denna månaden. Den var så hög att jag först var säker på att jag loggat in på fel konto. Men det var sant och då känns allt jobbande plötlisgt värt det. Fast knappt. Men vill man göra mer i livet än bara se samma stad som man vuxit upp i, jobba på samma jobb med alla gamla rutiner och träffa samma människor dag ut och dagg in då får man fan kämmpa lite för att komma längre. Och det är det jag håller på med nu. Snart ska vi bestämma datum för vår resa och då blir det plötsligt mer på riktigt. Lovely!
Idag tog jag sovmorgon för det var jag värd tyckte jag. det var så sjukt fint väder i stan och jag tänkte att jag ska bara göra det och det sen kör jag till everöd och fixar finn och sen kan jag sola. När bikinin åkt på och solstolen fram försvann solen. Så jag är fortsatt blekast i stan, men vafan sånt är livet!
En bild från träningen nu i slutet, min gamla sparringpartner var tillbaka och det firade vi med lite posande.
Nu ska jag äta sen gå ut och gå med ponpon och sen tillbaka till jobbet. Bara 5 pass kvar innan semestern!!!!
/ Victoria
För jag klättrar klättrar upp
Tjo!
Har haft några innehållsrika dagar så att säga. Jobbat på vanliga jobbet och serverat på en fest och serverat på balen på Bäckaskog. Det var roligt och lite nervöst men tack och lov klarade jag av alla moment utan missöden, dock var det riiiiktigt nära att jag tappade 3 fat med huvudrätt mitt bland alla finklädda studenter men jag löste det som tur var. Kvällen gick sjukt fort och jag hoppas kunna få jobb där igen.
Sen har vi även kommit något sånär iordning i vår nya lägenhet och klarat besiktningen med den gamla så vi har tagit farväl av Gamla Näsby och tackat för det gånga året men nu börjar ett nytt kapitel som riktigt stabbo på söder, fint! I fredes tog min lilla Felicia studenten i Ystad och då var det fest! Trots lite otur i Malmö hade vi en rolig och minnesvärd kväll och Felicia var glad och det var det viktigaste. Bilder kommer när jag har fått dem.
Och det går framåt med ponpon också, nu får vi vara ute och promenera minirundor och det är underbart!
Så faktiskt känns livet ganska roligt igen nu och det är fan så det ska vara :)
Nu ska jag dra till stallet och rida på Evita för det är kul och sen ska jag jobba och efter det ska jag åka hem till stackars Nisse som nog har ont vid det laget men som var duktig igår och är ett steg närmare en av sina drömmar!
En bild på oss från Rebeccas 25- års fest i November.
Hittade denna fina bilden på mig och mormor från 2006. Jag saknar dig! <3
/ Victoria
Inte min mest skärpta stund
Nu har jag jobbat natt både måndag och tisdag. Eller ja, jag har gått bredvid för att senare kunna jobba natt och make some money. Första natten gick tungt. jag höll på att somna ungefär 17 gånger och såg i kors mer än i tvärs. Andra natten gick mycket lättare, då höll jag bara på att somna typ 3 gånger. Det var ungefär som jag tänkt mig, dock mycket lugnare. Vi hade alldeles för lite att göra för min smak men annars så funkade det fint. Ska hoppa in lite hipp som happ nu i sommar så får vi se vart det bär hän!
Tur man inte ska skriva högskoleprovet eller hjärnoperera någon för huvudet och kroppen är liiiiide segare än vanligt. Men det blir nog bra med den saken om någon dag.
Över till tråkigare grejer. Om man söker på något på google och får upp skräckexempel så att man nästan får lite ont i hjärtat och tror att man t.ex. har en dödlig sjukdom för att man söker på magont, precis så är det med Finn och hans skada. Jag sökte på senskador och fick läskiga svar som tyvärr stämmer in på min stackars ponny. Den ytliga böjsenan har en omfattande skada längs hela underbenet. Veterinären trodde nästan att den var av men tack och jävla lov så var den åtminstone hel om än väldigt skadad. Så hon trodde att det skulle ta 1 år innan han är "frisk". Han kanske aldrig kommer att bli så frisk som han var innan, inte få hoppa pch sådana grejer. Och det är så jävla tråkigt och jag tycker så synd om honom när han står i sin lilla hage och tittar på mig med frågande blick. Men jag ska göra mitt bästa för att hans år som sjukling inte ska bli alltför tråkigt. Tur att han är lika glad och positiv som vanligt iaf <3 Han är bäst!
Här har jag precis fått honom. En av dem bästa stunderna i mitt liv <3
Nu ska jag kolla lite på EM- matchen och sen sova som fan.
/ Victoria
Från klaraberg till dig
Helgen som gick spenderades i ingen mindre stad (?) än Eslöv hos min kära dampe. Vi har sagt att jag skulle komma dit nu sen hon började där för nästan ett år sen, och nu äntligen blev det av. Det var en svinbra helg verkligen. Den innehöll precis så mycket skratt och knasigheter som man kan tänka sig. Tack dampi! <3
En grej jag tänkt på ett tag är att det är så jävla sorgligt hur lite man vet om sina vänner. Och hur lite man träffas eller bara pratar i telefon. Utan facebook hade man fasen varit clue-less och det är fan inte helt okej. Och jag vet att det är mitt fel också, men om man passar bollen och sällan får den tillbaka blir man ju rätt jävla trött.
Jaja nu ska jag sluta whyna som pippi i min feberyra och kolla på Chuck istället.
Hejdå
/ Victoria
jävla piss
Idag fyller världens finaste lilla guldklimp 19 år!
Tyvärr kan det nog vara så att det här är hans värsta födelsedag so far. I tisdags ringde Gabriella och sa att Finn var halt på kvällen när dem tog in honom och när jag sen kom på morgonen igår såg jag direkt att något var jävligt fel, ringde veterinären direkt och efter några timmars väntande kom han och konstaterade att ponpon antagligen har sträckt ut antingen djupa- eller ytliga böjsenan. Han kunde inte fastställa riktigt vad som hänt utan om 2 veckor ska det komma ut en annan veterinär och ultraljuda benet för att se precis vad som är skadat. Så tills dess är det sjukhage, lindor och medicin som gäller. Det värsta är att det kan ta mellan 3- 12 månader innan han är bra igen.
Känns så in i helvete förjävligt och hemskt att jag bara vill gömma mig i ett hörn och gråta. Men som Nisse sa så får jag försöka tänka att det kunde varit värre, han är ändå vid gott mod och finns kvar hos mig. Tack och lov.
Men iaf ett stort grattis till den bästa ponnyn man kan tänka sig, min ponpon <3
hej och välkommen till hajk
tjenis det var inte igår! Har börjat skriva inlägg några gånger men sen känt att fy fasen vad tråkig läsning så jag sket it. Men nu jäklar var det dags igen.
Livet det rullar på i en jäkla fart kan man väl säga, lite nytt och mycket gammalt. Det mest spektakulära är att från och med den 1 juni är jag och nisse söderboende! Vi var och tittade på en lägenhet i tisdags, och inte vilken som helst utan Issas gamla (vad är oddsen?!) och igår så fick vi veta att vi fått den. Pang på rödbetan bara! Så nu blir det till att börja packa så smått för att lämna gamla Näsby. Jävligt gött att bo så centralt och slippa den dryga biten ut hit. Lite dyrare är den ju men fasen värt det!
Annars så jobbar jag på samma jobb, förhoppningsvis med lite mer lön snart, och tränar på typ som vanligt. Dock har jag börjar träna på BasicGym också och det kan jag verkligen rekommendera! Riktigt bra träning där darrningar och illamående efter utfört pass nästan är en garanti. Precis som det ska vara!
Ponpon har tömkörts av Lina Crabbe, en jätteduktig dressyr tjej så nu jäklar ligger han också i hårdträning. I Juni ska Gabriella förhoppningsvis starta honom i någon pay & jump eller tävling. Sjukt kul!
Nu ska jag ta och köra till Everöd och träna den lille lymmeln i det ljuva regnet innan jubbet börjar.
Igår var jag hos Fanny i Lönhult och skulle rida hennes vildhäst Pixiemax men han var för vild så det blev inget. Då saknade jag Delaila på bilden för hon var liiiiite mindre och mycket mindre läskig. Bilden är från i December tror jag.
Tjip!
/ Victoria
