har alltid fått mig upp i ringen
Jag brukade skratta åt dom som fick träningsverk av gympan. Nu är jag en av dom.
Jag kunde springa 7 km utan att bli så värst trött. Nu får jag astmaanfall efter 10 minuter.
Jag brukade vara så självsäker och glad. Nu vet jag inte vem jag är och har inte varit helt fullt äkta rakt igenom glad på jag vet inte hur länge.
jag brukade umgås med min älskade extra familj nästan varje dag. Nu träffar jag ingen av dom.
jag brukade se olika städer på tävlingar. nu är jag bara här runtomkring.
AAAH jag kan hålla på hur länge som helst.
FY HELVETES JÄVLA RÖVSKIT VAD JAG HATAR MINA ARMBÅGAR!
fy fan va jag e bra!
OCH inte nog med att jag klarade den fruktade mönstringen, dessutom kommer nisse hem till mig ikväll = ) det kan ju inte bli bättre för sjutton gubbar! ska hämta honom i hässleholm och sen ska jag sniffa på honom heeeela tiden för det älskar jag för han e så gullig.
JAG SKA GÖRA LUMPEN!
YÄÄÄY!
korsningen
Nu är det på allvar. Det är inte längre långt fram i framtiden, som när jag var 15 o sa till folk att jag ville göra lumpen. Nu är det helt på riktigt. Känslorna är blandade, jag är både nervös, peppad, fokuserad och lite rädd. Om jag inte klarar det vet jag inte riktigt var jag ska hitta kraften till o plocka upp mig själv från botten igen. Men det får bli den dagens ( kanske morgondagens!) bekymmer. Just nu har jag möjligheten att få göra det jag har velat göra i 4 års tid. Och jag ska inte ge upp utan en fet jävla bra prestation. jag SKA helt enkelt klara det!
mmm...imorgon vet jag. Fy för fan
NO PAIN- NO GAIN!!!!!!!
when you loose something you can´t replace
Jag är trött.
Trött på att gråta.
Trött på att sakna och undra.
Trött på att inte acceptera läget. Det undrar jag om jag någonsin kommer att kunna göra.
Det har gått mer än 1 år, och jag bestämde mig för några månader sen för att ge upp. Jag gav upp en del av den jag var. En av de saker jag älskar. Jag börjar tro att det var fel beslut för såhär dåligt under såhär lång tid har jag nog aldrig mått innan. Junior- SM. Dit ska dom nu. Och jag skulle också åkt om min 18- åriga kropp inte var sönder, det är jag nästan helt säker på.
Men jag kommer aldrig att deltaga i något junior SM. Ingen Victoria Löfgren i blå ringhörna från Kristianstad boxningsklubb.
För det tvingades jag ge upp.
Och det tycker jag är så jävla orättvist och jag vet att det finns mycket mer och större orättvisa i världen. Men detta är min värld, och här är den här orättvisan lika gigantisk som universum.
Jag är trött.
Trött på att tänka "jag kommer aldrig mer att värma upp, jag kommer aldrig mer att ha på mig matchkläderna, jag kommer aldrig mer bli insmetad med vaselin..." osv
Och det kan jag inte acceptera, därför gråter jag, och därför blir jag trött.
Lumpen. En möjlighet som jag så hemskt gärna vill få. 3 dagar kvar.
där jag gråter av förtvivlan
va e de för en dag?
"ja då ryker du direkt"
Hjälp. Men nej, min kropp ska inte stå i vägen denna gången. Det tillåter jag fan inte!
Jag SKA klara det här!
NO PAIN- NO GAIN!!!!!
mothafucka
"då ryker du direkt!"
Hjälp. Men nej så fan heller att min jävla kropp ska stå i vägen igen. Nej jag ska nog lösa det här!
NO PAIN- NO GAIN!!!!!!
Jag SKA klara det här!
When I grow up
Dåligt med bloggande på sistone men jag har inte haft lust eller direkt tid. Sista delen av jullovet var jag i Lönhult som sagt och det var bäst som vanligt. Fast jag var något öm i kroppen när jag åkte hem. Första blåmärket kom när vi tolkade och vi galloperade på en åker med mullvadshögar o då flög vi som fan så höften och tummen blev blåa. Sen red vi och jag skulle gå över ett stendjär (hur sören stavad det egentligen?) med finn och eftersom det var i ganska brant nerförsbacke så var det nästan omöjligt att sitta kvar när han till min överraskning bestämmer sig för att hoppa över det. BANG på skinkan och aj som fan men upp igen. Sen skulle jag gå ut med både finn och pixar på morgonen och då var pixar lite galen så han bestämde sig för o sparka lite på mig. Aj och ett blåmärke till. Och sist när vi tolkade igen gick alla band sönder och vi skulle nödlösa det vilket slutade i att jag flög som en idiot eftersom jag inte släppte snöret och det resulterade i en sträckt rygg. Men man ska känna att man lever o det gör jag verkligen efter allt det ^ ^ annars så var vi ute o promenerade ganska mycket i snön med hundarna, kollade på Felicias förebild Ceasar Millan, spelade spel, mockade som fan, red och var allmänt nöjda med lovet. Det finns inget bättre ställe än Lönhult om man behöver bli på gott humör.
En väldigt väldigt viktig och väldigt avgörande dag i mitt liv närmar sig med stormsteg. Nu jäklar
No pain- No gain
