men så är det inte.


Jag har träffat världens mest irriterande stördaste jävla cpidiot. Okej han delar platsen med en del andra men han är en jävligt stark kandidat på förstaplatsen. Nämligen min systers nya äckliga skitpojkvän. AAAAGHHHHH jag står inte ut o vara i samma hus som honom och nu har han varät här två dagar i rad. Hela min kropp får anfall inombords bara jag tänker på denna fruktansvärda människa.
Han satt i soffan och brölade en jävla massa och sen reser han sig upp och vrålar att han är hungrig. Så då får min mormor vara så snäll och laga matt till honom eftersom nej DET kan han inte göra själv. Och nu sitter han där nere och klagar på att hon har gjort för lite mat!!!!!!!!!!!!!! kan man fatta min irritation eller vad?
Jag vet allvarligt inte hur jag ska stå ut med den jävla människan. USCH

annars så har jag jobbat idag och tjänat pengar. yummi. Känslan när man säger tack för idag till Anna och stänger diskrummet för sista gången den dagen är så himla jäkla skön. Då har man varit duktig för den här gången : )

Ikväll ska jag o dampe mysa med film, ansiktsmask, badkar och frukt = )
dampe, skynda dig hem så att jag kan gå ifrån mitt hus så fort som möjligt!

hej då

LOV! jag har äntligen lov! slippa skitskolan i en vecka och dra till världens bästa ställe Lönhult och träffa mina älskade knäppsläktingar = ) Det känns så jävla skönt och som det var sjukt bra tajming på att det kom nu för just nu är skoltröttheten som värst. Men efter en vecka i Lönhult så tror jag det blir lättare att stå ut sen.
Och på tisdag ska jag träffa cakko och det blir man ju också väldigt glad av = )

hej då

Suck. Mycket just nu är suck. Och jag vet att det mesta i min blogg har varit ganska mycket suck på sistone, men det är så det känns mest alltid. Jag är trött på att vara jag. Men jag är allt jag har. Och jag är så jävla trött på allt med skolan. Fy fan vad det är segt! jag hade hellre jobbat med något utomhus än att sitta inne i ett jävla klassrum och ruttna bort. Det är 33 veckor tills jag tar studenten. Egentligen är det ingenting, men otrivs man är det låååång tid!
Och jag är trött på att inte veta vem jag är nu. Innan var jag boxaren som tränade mest alltid. Vem fan är jag nu då?
Jag hade kunnat ge nästan vad som helst för att få må så bra och ha en så stark passion för något som jag hade för boxning under nästan hela ettan. Det var verkligen den bästa tiden i mitt liv och jag vill ha tillbaks det så jävla mycket.
Har jag verkligen gjort rätt val som gav upp det? jag vet faktiskt inte.

Sjukt bra låt om vårt jävla samhälle

du köpte allt det där för att slippa vara ensam
men ensam blev man, ensam e man
ensam i ledan
från måndan till fredan är man lämnad i sticket
svårt att fatta vilket
val som fick dig att falla
alla andra tycks ju palla
lyckliga, snygga enligt klyschor å mallar
lyckliga, balla ror projektet i land
kan allt du inte kan
och fixar allt det där du aldrig lyckas med
så lätt att ryckas med
försöka bli som dom och därmed tryckas ned
förtryckta ser någonting dom aldrig kan bli
vi blir som det dom ser
och därför handlar dom mer
åsså hamnar man fel
och har gått vilse nånstans
vilsen själ försatt i trans
ser sin framtid på distans
och mannen det är lätt att tappa ton
när dom lyckliga tycks leva i en annan dimension

kan du inte se att dom gråter leende?
att dom lever döende?


hej då

Det slog mig igår
du har bara dig, egentligen.

annars har jag pluggat, spytt och kollat på ally mcbeal.

hej då

En alldeles vanlig tisdag en vanlig höstig oktoberdag. Vad har hänt idag då?
Jo det mest vanliga på tisdagar. Började med skit NK lektion som suger och det gör hon också, sen filosofi för att sedan prata lite om koranen på religionen. Efter det åt vi i södra kasern, förmodligen var min mat sämre än kattmatt. Efter det hade vi samtal med Lena om kvinnornas liv på medeltiden. Sen åkte jag buss hem, väl hemma drack jag te, åt skorpor och kollade på gamla top model avsnitt.  Hämtade conversen (YÄÄÄY) som hade kommit idag efter det och sen var jag pyttelite duktig och pluggade svenska läxan och väldigt pytte lite på spanska provet. Men jag pallar verkligen inte. Och jag vet att det är nu jag borde kämpa som fan, men allt känns bara så meningslöst. Vad har jag för nytta av skiten egentligen, på riktigt? det är bara poäng till högskolan jag kan se. Och eftersom jag inte vet var eller när eller vad min högskoletid kommer handla om så känns det inte alltför motiverande. 
Vi pratade om högskolan lite på NK skit lektionen idag. Vi, jag och mina jämnåriga klasskompisar, pratade om högskolan som något som vi behövde bry oss om. Något som kommer att finnas i vår framtid snart, något som vi måste börja tänka på och bry oss om. Herregud säger jag bara
Fy fan vad stor jag börjar bli. 
Och jag tror att den jobbigaste tiden ligger framför mig, för det är nog tiden precis efter gymnasiet, när man måste ha kommit på vad man ska ägna sin tid åt, vare sig man vill resa, jobba eller plugga. Man vet inte än vem man är, vad man vill eller när man vill allt. Några år efter studenten, när vi alla förhoppningsvis har kommit på det ganska mycket tror jag däremot är en fin tid i livet. Det är då man förhoppningsvis har hittat sin kärlek, hittat ett hus man kan börja göra hemtrevligt, börjat få ordning på jobb och ekonomi och kanske planerat ett barn. Ja, det är nog mysigt. Även om det säkerligen är hemskt jobbigt. Men hela livet är jobbigt, mer eller mindre, så det kommer vi aldrig ifrån ändå!

Extra jobbigt är det när man nästan aldrig är helt frisk. Jag borde kanske göra en riktigt hel undersökning av vad som egentligen står på i min kropp?
nåväl, den som lever får se.

morsh

Hur mycket egentligen?
det kan man allt undra.
Hur bra verkar det vara just nu?
och ingen.
men ja, det egna är störst.
och mitt egna är bara så jävla ork.





 
Och jag står framför spegeln, jag vill förändra allt, och allt som jag ser i den.
Du har vart ute i världen i flera år, när jag stanna på mitt rum och såg dagarna gå

ny medecin och penecillin för att må bättre i huvudet, men av den får jag ont i magen istället = ( jag blir så trött.....








 Det är det här som behövs just nu.

Idag känns det lite bättre. Eller kanske inte bättre, men som att jag har mer kontroll på saker.
Ringde Terry igår, kära gamla Terry, och han berättade om att han har ordnat och fixat så att det ska bli bättre på träningen och sådär. Och jag berättar att jag ska sluta. Han var nog inte beredd på det. Det är nog egentligen inte jag heller, men nu är det gjort. När jag pratade med honom kändes det lite som när jag var tävlings nybörjare och han berättade om hur vi skulle göra med min första tävling. Det kändes hemtrevligt och tryggt att höra hans röst igen. Han blev lite besviken på att jag skulle sluta och sa att han gärna sett att jag fortsatte tävla men han förstod att det var svårt med mina armbågar. Men han bad mig att vara hjälptränare för diplom gruppen så att jag inte försvann helt från klubben. Det känns både lockande och inte alls speciellt kul. Troligtvis tackar jag nej, för jag tror jag behöver komma bort därifrån helt. Men jag får se. Efter samtalet kändes det hemskt, för nu har jag verkligen vänt boxningen ryggen på riktigt. Jävligt tråkigt att det skulle bli såhär. Om ändå verkligheten kunde vara som den var först, när allt var så jäkla bra. Det hade varit så härligt!
Men nu är det inte så. Verkligheten är att jag inte är Victoria Löfgren Kristianstad boxningsklubb längre. Nu är jag bara jag. = (


Var hos doktorn idag igen och fick ny medecin. Eller ja två stycken, ett som man kan bli psykiskt störd av. Stabilt. Starka grejer krävs för att få bort den jävla inflammationen. Men jag hoppas det hjälper denna gången, och gör det inte det ska jag typ åka till sjukhuset igen och få något akut vad det nu var doktorn sa.

Ringde pliktverket idag också och berättade att jag har varit sjuk och gått på penecillin och ska fortsätta göra det ett tag och undrade om jag kunde få skjuta fram mönstringen OCH DET GICK! en TUNG sten föll från mitt hjärta. Så nu ska jag göra det någon gång i Januari istället. Och en jävla tur är det, hade jag gjort det nu hade jag aldrig kommit in. Och jag får bara en chans, inget mer. Därför vill jag ha iaf hyffsade förutsättningar för att kunna klara det. Och nu fick jag det. Tack och lov!


Just nu är det mest tungt, ledset och mörkt.
Men jag vänjer mig nog och inser att jag gjorde rätt. Om jag nu gjorde det. Men detta har varit en del av mig sen i 8:an och nu är det inte det längre. Det kommer vara svårt att fatta det bra i det hela ett tag framöver tror jag. Men det ska nog kännas bra om en tid.

hej då

/ Victoria inte i en blå ringhörna

Ja. Jag har äntligen fattat ett beslut. Det skär i hjärtat när jag säger det högt för det känns som det är fel beslut. Men det är nog rätt ändå. Jag hoppas det.
Men det är inte för alltid. I framtiden kommer jag tillbaka, det är jag ganska säker på. Och som jag har sagt innan; jag SKA upp i ringen igen!

Jävla problem tid. Jag längtar tills lovet för då ska jag till Lönhult och då känns allt mycket bättre.

Tack nisse för att jag alltid får gråta på dina axlar när det behövs :*

hej då