Kom på häromdagen vad det var för en skavande känsla jag hade i kroppen.

Var förbryllad över att allt inte känns skitbra eftersom mitt liv just nu fan är skitbra.

Jag har lyckats få det här awesome jobbet där jag får fler och mer utmanande uppgifter varje vecka. Denna veckan har jag munsanerat katter och hundar t.ex. Alltså varit tandläkare och tagit bort tandsten och grejer. Fett.

Mina ponnysar är världens finaste, gladaste och mest okomplicerade individer som båda är friska och hela (tack vare Fredric och Madde i Finns fall) och vi har det svinbra här med fint stall, fina hagar och omgivningar OCH en ridbana plus en jämn stenfri vall att motionera på.

Ultimate där jag tränar har övertträffat mina förväntningar och jag verkligen ÄLSKAR träningen där. Efter varje MMA pass tänker jag att det här nog fan är det roligaste. Sen kör jag thaiboxning dagen efter och tänker precis likadant efter det. Svårt som fan, jag har sjuka blåmärken över hela kroppen men fyfan vad kul det är!

 

Den där störiga känslan beror på att jag är rädd att livet är för bra..att det inte får vara det så länge innan något dåligt händer. Som om jag måste uppskatta allt till max hela tiden för att inte något ska tas för givet som sedan tas ifrån mig. Så jävla typiskt en skyddad svenne att vara orolig i förebyggande syfte.

"Men skärp dig för fan och njut istället!" tänker jag flera gånger men det är lättare sagt än gjort.

Jag vill iaf klargöra här att jag är så jävla nöjd och glad med mitt liv just nu.

 

Det positiva med den här störiga känslan är att jag tänker mer "varför inte" istället för "fast varför". Och det resulterade i min mest spontana helg nånsin tror jag. Så jävla bra och fint. Och coolt. Och fett. Fett som fan.

 

/ Victoria

 

 

 

När jag är glad är han busig och bufflig och puttar mig långt iväg med den där mulen som levet ett eget liv.

När jag är trött är han oftast mer medgörlig och står sen nöjd och lugn där jag placerat honom.

När jag är stressad samarbetar han oftast genom att stå still när jag ber om det och skyndar sig när jag ber om det.

När jag är ledsen står han helt still med huvudet mot min mage och låter mig gråta mot hans panna trots att han har en miljon flugor surrandes runt och på sig.

När jag går på autopilot väcker han mig genom att t.ex. pipa och försöka dra iväg eller se så söt ut så jag kommer tillbaka till verkligeheten och blir så kärleksfull att hjärtat svämmar över.

 

Min bästa, bästa Finn. Tänk att du förgyllt mitt liv i hela ditt liv. Du är det finate jag har <3

Och värd ett nytt hyllningsinlägg.

Min älskade älskade ponny!