Har haft en så jävla sugig helg på en helg som jag sett fram emot länge och som skulle varit fet. Nog därför den känts extra dålig också. Den första planen ställdes in i torsdags. Blev jävligt besviken men tänkte att då kan jag köra både mma på lördagen och boxning på söndagen och rida i skogen så blir det bra ändå. Men så under typ sista jävla sparringminuten på thaiboxningen på kvällen vred jag till knäet i en spark. Sån sjuk känsla, hela knäskålen och alla ligament och hela skiten (kändes det som) liksom pressade sig utåt och sen flög det tillbaks in som om det studsat mot en vägg. Fick lägga mig på rygg med benet i högläge medan resten av gruppen avslutade passet. Som tur är jobbar min träningskompis som sjukgymnast så hon kände på det direkt och konstaterade att det inte verkade vara korsbandet iaf (PJUUUH!!!) och sen lindade hon det hårt och gav tips om vad jag skulle göra hemma. Och alla var så gulliga och kom fram och frågade hur det var och tränarna sa att jag fick gärna komma och bara boxas om jag inte kunde sparka på ett tag. Kändes fint i en annars jävligt rövig situation.

Hem och deppa.

Bestämde sedan på fredagen med Felicia att vi skulle ses på mitten, vilket blev Ängelholm på lördagen och mysa tillsammans och jag var så glad över att jag skulle få umgås med en hjärtmänniska och få ny energi och pepp. Men så blev hon också sjuk :(

Tänkte att jag skulle försöka göra det bästa av situationen och ha det mysigt ändå. Det var ju ändå fredag. Så jag tränade så gott det gick utan ett ben, sen köpte jag badskum och öl och tände massa ljus och lyssnade på Bon Iver och låg där i badet ett bra tag. Det var faktiskt jävligt skönt. Men inte fan var jag mindre depp när jag kom upp. Så jag satt här o kollade på idol och tyckte synd om mig själv. Arg, irriterad, frustrerad och ledsen. Och halt. Sen gick jag och la mig.

Igår gick jag upp och fixade alla morgonsysslor till djuren, jag hade lovat att hjälpa F och M med deras så det tog ju sin lilla stund (speciellt eftersom jag haltade rundor) vilket var ganska skönt. Vädret var som jag kände mig. Småregningt, blåsigt och grått.

Gjorde ett nytt försök till att gaska upp mig när jag kom in och bakade bullar till frulle. Pratade med dampe vilket gjorde att det kändes bättre ett tag. Åt mina jävla bullar och drack kaffet och panikade över tomheten. Bestämde mig för att jag får fan göra något åt saken och bokade biobiljett. 1 biljett. Trodde aldrig nånsin att jag skulle gå på bio själv för det har alltid känts så sorgligt. Men det var ändå ett bättre alternativ än att sitta hemma och bli bitter. Påbörjade mitt examinationsarbete, tränade mina styrkeövningar som faktiskt funkar bra trots knäet, lagade god mat, duschade och sen klädde jag mig i fina kläder och sminkade mig som till fest för jag tänkte att jag iaf ska vara snygg om jag ska sitta där ensam på bion. Och det var faktiskt inte så farligt att vara ensam som jag tänkt mig! Gick faktiskt hur bra som helst. Och jag är stolt att jag i ett sånt här depp-läge ändå väljer att utmana mig själv istället för att t.ex. köpa 3 kg godis och kränga hemma.

Men efter bion blev jag nästan ännu mer nere. Nu skulle jag hem till min tomma lägenhet och inte ens en ridtur dagen efter kunde jag se fram emot. Ingen jag bara kan svänga inom. Det har fan varit tungt denna helgen, nog den mest ensamma sen jag flyttade hit.

Idag skrev jag klart mitt examinationsarbete och lämnade in!!! Har även fakturerat och fyllt i allt om praktiktimmar. Så det enda som återstår med utbildningen nu är provet som avgör om jag får min certifiering eller inte.

Solen skiner och det är en perfekt dag för en ridtur på en galy ponny. Gör det bara ännu värre >_<

 

Blev lite pepp nyss när min ena tränare skrev att om jag tränar hårt kan jag snart gå in i buren. Coolt.

Om jag kan vara hel nån jävla gång då.

Imorgon ska jag iaf till sjukgymnasten. Så får vi se hur det blir.

 

Skönt att den sämsta jävla skithelgen snart är slut iaf. Om man nu ska vara lite positiv. (OBS ironi)

 

/ Victoria

 

 

Jag har återigen blivit påmind om vilken jävla tur jag haft som hamnat här. Igår på jobbet berättade jag hur läget med min rygg var och frågade om jag kunde sluta tidigare på fredag för att hinna till sjukgymnasten. Efter förfärade miner, frågor om vad min mamma säger om det här och historien om skiten men att få en läkartid erbjöd sig Fredric att röntga min rygg med sin röntgenapparat som han använder till hästarna. Så efter stängning igårkväll plockade vi fram allt, la mig på plattan på golvet i receptionen och provade oss fram till bästa resultat. 

Vilket blev så jävla bäst- ingen spricka!!!!!!!!!!!!!!!!! 

Är sååååå jävla tacksam och glad för att det inte var det som felade och att jag fick hjälp att få svar på det så snabbt. Hurra som fan!!!!!! 

Firade med ett thaipass där jag njöt av allt och kände mig lyckligt lottad att få vara där.

Ibland har man fan jävligt tur. Tack för att jag har det!!! ❤️

 

Jag är också lyckligt lottad som har världens finaste pälskling. Vad livet vore grått utan dig mitt guld.

 

/ Victoria 

 

 

Jag blir så jävla ledsen och hopplös, och då vet jag inte ens säkert att det är så. Men troligtvis har jag fått en spricka i en kota i ryggen när jag blev kastad (det var så jag hann svära i luften innan jag landade) i mattan på mman förra veckan. Har avfärdat det som inte så farligt men fick tänka om efter att ha pratat med sjukgymnast idag som genast frågade om jag röntgat och att det skulle jag absolut göra. 

Och det jävligt irriterande med det är att jag inte fick boka in mig på vårdcentralen här om jag inte var inskriven och det skulle sen ta två veckor efter att jag väl skrivit in mig för att få boka en tid. När jag skulle skriva in mig här kunde jag bara välja ställen i Skåne eftersom Skatteverket tydligen fortfarande har mig folkbokförd där. Så nu måste jag vänta på att skatteverket ändrar min adress, så att jag sedan kan skriva in mig på en vårdcentral i Halmstad, för att sedan vänta två veckor på att få boka en tid hos en läkare som sedan ska skicka mig vidare till ett sjukhus där jag till sist kan bli röntgad. Man kan säga att jag var en pöl på golvet där ett tag. 

 

Och allt för att jag bara vill träna något som jag älskar. Jag vill inte ens tävla, kroppen behöver inte hålla för det men snälla snälla låt mig få träna. Om ändå kroppen var på samma nivå som hjärna och hjärta. Vad lycklig jag hade varit då. Ikväll har det varit bryt ihop. Imorgon är upp igen. Jag har ju gjort detta förr.

 

 

Och jag som för kanske andra gången i mitt liv verkligen börjat tycka om min kropp. När jag tittar i spegeln på träningen är det med uppskattande blick vilket känns så skönt för det har hänt för sällan under åren. Här är en bild från i lördags där jag tycker om jättemycket hur jag ser ut. Stark och sund. Som en amazon. 

En amazon med trasig rygg.

 

Imorgon är en annan dag.

 

/ Victoria