Du är en sång på mina läppar
Utmanar jus nu ödet och lyssnar på Håkan. Aj. Som fan.
Har sagt det ut högt flera gånger och blir lite chockad varje gång jag hör mig själv. Hugghugg i hjärtat när jag hör orden som gör det verkligt.
Har också för första gången sen jag var 17 svarat nej på frågan om jag har pojkvän. Och nästan direkt efter spelades leende guldbruna ögon. Nära att bli en pöl men på något vis klarade jag det.
En fot framför den andra och upprepa proceduren helahela tiden.
Men ändå. Aj. Som fan.
/ Victoria
benen tar mig framåt men just nu så går det sakta
Att klippa kosvansar, mata kalvar och raka gödsel med en hjärtmänniska.
Att umgås med, sniffa på och bäras framåt av min fyrbenta bästis.
Att prata med och bli peppad av min tvåbenta bästis.
Att gråta när det känns som det behövs gråtas.
Att fly in i den galna True Blood världen.
Att gå långt i skogen med morgonpasset i lurarna.
Att träna hårt som fan och träna nya saker.
Att höra om människor som verkligen har det svårt och få saker i rätt perspektiv.
Att tänka på hur stolt jag är över oss två som sköter detta på ett så bra sätt.
Att förstå att jag fortfarande lever även fast jag gått igenom stunder som jag förr trodde att jag aldrig någonsin skulle klara av.
Att vara ute i solen med en vän och bara prata om andra saker, helt som vanligt.
Det är detta som har hållt/ håller mig flytande just nu.
En dag i taget.
/ Victoria
Herregud. Det gör så ont och känns så mycket att kroppen är på gränsen att brista. Åtminstone hjärtat. Och huvudet av allt hysteriskt gråtande där jag knappt får luft. Detta är det tyngsta jag varit med om. Och just nu vet jag inte hur jag ska orka med att bära denna vikt. Men det måste ju gå för det finns inga alternativ. Längst ner på botten som en liten pöl, det är där jag befinner mig nu. Allting känns överjävligt. Totalt svart. Och så jävla overkligt. Men ibland räcker det inte med att älska, tyvärr. För älskar, det gör vi.
Allting som varit vårt, är nu minnen. Minnen som för tillfället är så smärtsamma att tänka på att jag nästan går sönder. Men som jag en dag kan tänka tillbaka på med ett leende och tacksamhet. För allt vi gjort, allt jag fått uppleva och känna tillsammans med denna fina människan.
Du kommer alltid vara du och jag kommer alltid älska dig.
/ Victoria
Herregud. Det gör så ont och känns så mycket att kroppen är på gränsen att brista. Åtminstone hjärtat. Och huvudet av allt hysteriskt gråtande där jag knappt får luft. Detta är det tyngsta jag varit med om. Och just nu vet jag inte hur jag ska orka med att bära denna vikt. Men det måste ju gå för det finns inga alternativ. Längst ner på botten som en liten pöl, det är där jag befinner mig nu. Allting känns överjävligt. Totalt svart. Och så jävla overkligt. Men ibland räcker det inte med att älska, tyvärr. För älskar, det gör vi.
Allting som varit vårt, är nu minnen. Minnen som för tillfället är så smärtsamma att tänka på att jag nästan går sönder. Men som jag en dag kan tänka tillbaka på med ett leende och tacksamhet. För allt vi gjort, allt jag fått uppleva och känna tillsammans med denna fina människan.
Du kommer alltid vara du och jag kommer alltid älska dig.
/ Victoria
