Utkast: Nov. 16, 2012
Tjoho allihop!
Vi behövde inte åka hem som tur var! Samma dag som vi flög till La Paz kände jag mig bättre och läkaren som jag träffade på kvällen tyckte allt verkade bra och att antibiotikan jag ätit måste hjälpt. För säkerhets skull gjorde jag ett bajseprov och det visade sig att inga parasiter, amöbor eller jättemaskar fanns därinne. Alles gut! Så vi kunde göra det mesta av dagarna i La Paz med Mats. Vi åkte utanför staden och vandrade i Valle de Luna, kollade nya Bond filmen på bio, åt god mat, tittade på fotboll, åkte på utfärd utanför staden mm. Vi stannade i 6 nätter tror jag och det absolut häftigaste var i tisdags när vi cyklade nerför dödens väg. Namnet har den fått för att det har dött riktigt många människor där. Nuförtiden dör en turist varje år genom att ramla över kanten. Jag var lite orolig för nisse eftersom han är galen och gillar fart men som tur var så kom vi ner båda två hela och välbehållna. Och med en sjukt häftig upplevelse i bagaget. Är man i La Paz måste man nästan göra det! om man är i någorlunda form och kan hantera en cykel på hyfsat bra vis. Omgivningen som var jättefin blandat med all adrenalin och farten gjorde det till det bästa vi gjort än så länge. Får se om Macchu Picchu toppar det.
Igår tog vi oss vidare till Copacabana där vi egentligen planerat att åka till Isla del Sol men efter att vi kommit fram till att man nog inte kan ta ut pengar här och vi inte har mycket kvar så får vi nog ta oss till Puno, Peru imorgon och sen därifrån se Islas flotas. Hoppas vi iaf. Det är det bästa med vår resa, vill vi hellre göra något annat så kan vi det eftersom inget är förbokat. Det är bara att känna efter om man vill höger eller vänster och sen följa magkänslan. Perfekt.
BIlder kommer senare
Vi behövde inte åka hem som tur var! Samma dag som vi flög till La Paz kände jag mig bättre och läkaren som jag träffade på kvällen tyckte allt verkade bra och att antibiotikan jag ätit måste hjälpt. För säkerhets skull gjorde jag ett bajseprov och det visade sig att inga parasiter, amöbor eller jättemaskar fanns därinne. Alles gut! Så vi kunde göra det mesta av dagarna i La Paz med Mats. Vi åkte utanför staden och vandrade i Valle de Luna, kollade nya Bond filmen på bio, åt god mat, tittade på fotboll, åkte på utfärd utanför staden mm. Vi stannade i 6 nätter tror jag och det absolut häftigaste var i tisdags när vi cyklade nerför dödens väg. Namnet har den fått för att det har dött riktigt många människor där. Nuförtiden dör en turist varje år genom att ramla över kanten. Jag var lite orolig för nisse eftersom han är galen och gillar fart men som tur var så kom vi ner båda två hela och välbehållna. Och med en sjukt häftig upplevelse i bagaget. Är man i La Paz måste man nästan göra det! om man är i någorlunda form och kan hantera en cykel på hyfsat bra vis. Omgivningen som var jättefin blandat med all adrenalin och farten gjorde det till det bästa vi gjort än så länge. Får se om Macchu Picchu toppar det.
Igår tog vi oss vidare till Copacabana där vi egentligen planerat att åka till Isla del Sol men efter att vi kommit fram till att man nog inte kan ta ut pengar här och vi inte har mycket kvar så får vi nog ta oss till Puno, Peru imorgon och sen därifrån se Islas flotas. Hoppas vi iaf. Det är det bästa med vår resa, vill vi hellre göra något annat så kan vi det eftersom inget är förbokat. Det är bara att känna efter om man vill höger eller vänster och sen följa magkänslan. Perfekt.
BIlder kommer senare
det var ju inte såhär det skulle vara...
Sen det förra inlägget har det minsann inte hänt mycket. Jag är fortfarande sjuk och varit det hela veckan. Vi har fått in lite rutiner i detta, väldigt slöa liv. Vi vaknar, går ut o äter lunch, går till hostelet och läser/ kollar på datorn, går och äter middag, går hem och gör samma saker som innan tills vi får nog och somnar. Repeat. Alltså har det inte varit en förjävra rolig vecka. Imorgon ska vi iaf äntligen ta oss till La Paz. Det fick bli med flyg istället för buss som vi tänkte först eftersom min förgrömmade magjävel inte klarat 12 timmars skumpande på dåliga vägar. I La Paz bor nisses farbror Mats som varit till stor hjälp nu när jag är dålig. Han har hjälpt oss att hitta läkare både här i Sucre och bestämt tid med en i LP imorgon. Ska bli jäkligt skönt att få veta vad fan som är fel. Vi tror på matförgiftning av något slag. Och då såklart inte den snabba varianten som går över efter någon dag, utan den jävliga som tar längre tid på sig. Är det så kommer vi hem tidigare. Det är ingen mening med att betala pengar för ett boende här där vi bara sitter och stirrar i taket medan vi samtidigt betalar hyra för vår lägenhet hemma.
Men detta är bara spekulationer, vi får se vad läkaren säger imorgon.
Försökte gå till en läkare här i Sucre för typ två dagar sedan. Ja halleda...det gick inte sådär lysande direkt.
Förstod inte vart man skulle hän när vi väl kom in, frågade rundor på min lilla spanska och förstod deras svar till hälften. Kanske lite mindre. Tror dem sa att vi skulle stå i en kö som var lång som fan och inte rörde sig ett dugg. Vi chansade inte på det utan gick till ett apotek och fick antibiotika och smärtmedicin där.
Man känner sig så liten när man är sjuk i ett land där man inte kan kommunicera ordentligt med folk. Vi var på sjukhuset, men kunde inte få förståelse i hur vi kunde träffa en doktor!
Nåväl, idag har jag mått bättre än på många dagar (peppar peppar!) så kanske vi kan stanna. Håller tummarna för det iaf.
/ Victoria
Suuucreeeee, Suucreeeee (med nasal röst)
Ett tag sen jag skrev nu. Vi har hunnit göra ganska så mycket sen dess. Vi gjorde slag i saken och bokade en agentur för en 3-dagars resa från San Pedro till Uyuni, Bolivia. Jag hade faktiskt förväntat mig lite mer, man hörde många som höjde allting upp till skyarna och antagligen hade vi fått för höga förhoppningar. Men det var häftigt såklart, men inte mindblowing tyvärr. Vi såg en hel del under de tre dagarna; massa ollika laguner, flamingos, varma källor, geysrar, sjukt fin utsikt, vulkaner, djävulsberg, saltöknen, en tågkyrkogård och en del till. När vi var klara med den turen stannade vi en natt i Uyuni och tog sen bussen i fyra timmar för att hamna i Potosí. Det är världens högst belägna stad! Det kändes litegrann första dagen, men inte alls så farligt som jag trott. Det var en mysig stad som vi båda gillade. Det bästa där, och även det bästa på resan än sålänge var besöket till silvergruvan. Jag var lite skeptisk till hur bra jag skulle klara det med tanke på att jag ibland kan få lite klaustrofobi känsla, men det gick fint. Var bara två gånger som jag fick prata lite förnuft med mig själv. Vi var en grupp på fyra plus vår guide.
Här är vi på "miners market" där gruvarbetarna varje dag köper cocablad, sprit, cigaretter och en del sprängämnen för att klara av sin arbetsdag. Det är annat än Caffe Latte det och DN det!
Vi köpte gåvor allihop bestående av ovannämnda plus handskar och juice minus ciggen.
Sen åkte vi mot gruvan som låg lite utanför staden, och tur var det med tanke på alla farliga gaser och skit som finns i både gruvan och vid "fabriken" där dem skiljer mineraler från salt och brons och liknande. Dem jobbar i bokstavligt talat livsfarliga miljöer för 8 Bolivianos/ dagen. Förjävligt!
Innan vi gick in rekommenderade guiden oss att tugga cocablad för att bättre klara av nivåskillnaderna och hela upplevelsen. Cocablad är inte berusande, utan de ska göra att man inte känner så mycket. Ingen hunger, ingen höjdsjuka utan bara lugn. Och jag tror det funkade. Man skulle stoppa bladen mellan kinden och tänderna, tugga på lite pressad Quinoa/aska (jag tror att det bestod av det iaf) och sedan suga på saften av bladen. Inte så pjåkigt faktiskt.
Väl inne fick vi först gå till en liten, liten del som inte djävulen, el tío, styrde över utan där jesus fanns. Vi drack 96 % boliviansk sprit blandad med juice och vatten tillsammans med en "gammal" gruvarbetare som var 51 år. De hade som tradition att alltid dricka, tugga cocablad och offra lite av båda till el tío, pachamama (moder jord) och för att välsigna sig själva så att inget skulle hända dem.
Efter en 4 shotar var pallrade vi oss längre in i mörkret och fick känna på hur akrobatisk man måste vara för att klara av jobba där. En del gångar var så små att vi fick åla oss fram och trycka oss ut genom små, små öppningar (ja, ungefär som vid en födsel om någon nu fick den bilden. fast med mycket mer lera. Och gummistövlar) men vi klarade det bra allihop.
Efter nästan 2 timmar därinne utan några fadäser men dock en explosion(!!!! ascoolt) var det dags att tacka djävulen för att han inte åt oss. Det gjorde vi genom att ge honom sprit och cocablad och ta en supp med honom. Ville man bli extra fertil skulle man röra hans snopp. Och det tyckte guiden såklart att vi alla skulle. Många ungar i Sverige och Holland nu snart.
Det var en sjukt häftig upplevelse! Råder alla som åker hit att göra det. Dem hade andra rundor för gamlingar, så vill man inte lorta ner sig eller har svårt att krypa igenom småhål så kan man göra det ändå! Perfekt.
Dagen efter åkte vi till Sucre där vi är nu. Angående rubriken så funkar det så att på bussstationen där dem säljer biljetter vill alla bolag såklart att man väljer dem. Så det står och vrålar ut sina destinationer så att ingen ska missa att dem finns. I mer än en timme satt vi i vänthallen (som hade väldigt bra akustik) och lyssnade på "Sucreeee suuuuucreeee" "La PAAAAAAz" "Villason Villasooooon" och mer. Nära att vi blev galna på kuppen. Men vi klarade oss som tur var, dock är våra magar ett kaos och jag är en klen jävel med lite feber då och då så vi har än sålänge bara tagit det lugnt. Ville mountainbika, klättra och hika lite men vi får se hur det blir med den saken!
Ett glas bolivianskt vatten om dagen, är inte alls så bra för magen!
Mitt ute i öknen fanns detta fina.
Imorgon blir det kanske marknad i grannstaden om vi mäktar med!
/ Victoria
