Nej, mitt år blir verkligen inte som jag tänkt mig. För er som inte redan vet så har jag avbrutit min värnplikt.
Anledningen är att jag inte klarade av det vi var där för att bli, nämligen soldater. Redan vid första kontakten med vapen fick jag en klump i magen. Men eftersom det var första gången vi höll i ett så kraftfullt vapen tänkte jag att"jaja, det blir nog bättre". Men det blev det inte alls, det blev snarare sämre och sämre. Varje gång vi hade vapenlektion mådde jag superdåligt. Klumpen i magen blev stor som en fotbollsplan och jag blev jättedeprimerad. När vi fick låsa in våra vapen igen och inte hade övningar som påminde allt för mycket om krig/strid försvann klumpen i magen och jag tyckte det var kul och lärorikt. Men så kom vi till vapenlektion igen och då blev jag deprimerad. Jag tittade mig omkring när min pluton stod i stridsutrustning med våra vapen i händerna och tänkte " vi ser ut som barnsoldater och jag vill inte vara en del av det här". Vi hade en lektion om moral och att följa sin magkänsla eftersom den nästan alltid har rätt. Min magkänsla formligen vrålade "FEEEEEEL!!!" när våra befäl kallade oss för blivande krigare och alla de andra svarade "Ja löjtnant!" med stolthet. Jag kom till en inre självinsikt att lumpen inte var för mig som jag trott. Mitt högsta befäl sa till oss att han bryr sig om 2 saker; att vi mår bra SÅ ATT vi kan vara bra soldater. Jag kommer aldrig att bli en bra soldat för jag kommer aldrig må bra av att vara en.
Det är alltså ett väldigt noga genomtänkt beslut att be om vapenfri tjänst och därmed avsluta min värnplikt. Jag gjorde det inte för att jag inte orkade, för att jag längtade hem eller för att jag inte trivdes med människorna där. Jag gjorde det för att jag inte vill bli det man blir genom den utbildningen. En soldat, beredd att skjuta någon annan.

Jag ser absolut inte det här som ett bakslag. Jag lärde mig saker om mig själv och har redan börjat planera vidare. Det här var inte ett slut på allt jag tänkt jag ska göra. Det var bara en av stigarna jag kan välja att vandra på som stängdes av. Nu går jag vidare på nästa stig.
Jag mår alltså väldigt bra och ångrar inte mitt beslut överhuvudtaget.

Dagens gladhet: Jag är här, som civilist och mår väldigt bra!

/ Victoria

Imorgon åker jag till Kallinge flygfotilj för att rycka in som insatssoldat. Jag hoppas på att jag ska överleva de första två veckorna utan allt för stor möda.

Återkommer med information om hur allt har gått någon gång efter den 21 Januari då jag får komma hem igen.

dagens gladhet: jag är inte speciellt nervös, mer fokuserad och lugn och det är skönt.

/ Victoria

P.S Grattis i förskott på födelsedagen kära dampi! hoppas din 20- års dag i USA blir perfekt! D.S

Hemskt vad jag är dålig på att uppdatera nuförtiden, men jag sitter nästan aldrig vid datan längre.

Hursomhelst så har jag haft en bra tid nu både över jul och nyår. Julafton firades precis som vanligt och det är så julaftnar ska vara tycker jag.

På nyår var vi hos nisse, med våra två gäster Felicia och Mathias. Det blev en riktigt lyckad kväll och jag hade skitkul :)

Nu är det bara en vecka kvar innan allvaret som jag väntat på i ett år börjar. Ibland undrar jag vad fan jag har gett mig in på, men oftast är jag bara taggad. Jag har ju velat detta sen jag var 14 år och nu ska jag bevisa för mig själv att jag klarar av det också. För det ska jag göra.

FÖRRESTEN så vill jag tipsa alla om att läsa boken "Take a look at dig själv" av Lena Victorin. Hon skriver om en mycket skrämmande sanning som får mig att skämmas lite för att vara människa. För även om vi gärna tror gott om oss själva så är vi oftast inte bättre än de flesta andra som är lika fega och inte ingriper i ex. en misshandel. Fy skäms på oss!

Ikväll är det säsongspremiär för boxningen och det ska bli najs.

dagens gladhet: boxning står på schemat

/ Victoria