There´s a world outside your window
Nu har det faktiskt gått lite för långt. Där står man och ler så vänligt man kan med fulla diskar och hyllor. Och in kommer människa efter människa med blicken fäst rakt framför sig, mobilen ringandes i fickan och magen hängandes på tok för långt ut över byxorna. ( Jag tycker faktiskt att det är hemskt att sälja mer dåligt fett till människor som redan har för mycket av det i sina ådror. Till slut orkar inte kroppen mer och då har jag hjälpt dem att få hjärt och kärlsjukdomar)
Med blicken fortfarande fäst rakt fram frågar dem: Har ni inga bredda bullar eller baguetter? Med mitt något ansträngda leende säger jag: Joooodå, där, och pekar lite till höger där en hel radda av baguetter, sallader och bredda mackor ligger.
- Har ni inga ostbullar idag?!
- Jovisst! Pekar precis bredvid axeln på kunden.
Går rakt in med bestämda steg, slänger en snabb blick på mig och säger:
NE-EJ! har ni inget lantbröd idag heller?
- Jodå, här har jag 5 stycken, säger jag med ett lite mer ansträngt leende och pekar på hyllan bakom mig, lite upp till vänster.
Nu kan det ju verka som om jag är en väldigt lättirriterad skitunge, MEN om man hör detta några gånger varje jobbdag i nästan 2 år får man till slut väldigt svårt att inte skrika MEN FÖR I HELVETE VRID PÅ DITT HUVUD OCH ÖPPNA ÖGONEN FÖR FAN!
Det skulle jag självklart aldrig göra ( bara inne i mitt eget huvud ) eftersom jag är Annas ansikte utåt, och då är det bara att ta skiten, räkna till tio och behålla lugnet ( och det ansträngda leendet).
Men ett litet tips när ni ska handla, se er omkring efter det ni söker. Vrid lite på huvudet åt båda hållen, kanske böj er lite ner ibland till och med. Personalen kommer älska er för att ni visar att inte alla är så lata att de frågar efter saker som finns mitt framför näsan.
dagens gladhet: några bilder från dansuppvisningen kom upp på facebook, YÄY
/ Victoria
Och hennes man med andedräkten
Ensamhet är nog det sorgligaste jag vet
Jag trivs bäst i öppna landskap
För tredje gången på mindre än ett halvår är jag hus- och djurpassare. Även denna gången är jag i Lönhult, men inte hos mina kära släktingar utan hos deras "grannar" eller hur jag ska förklara det bäst. En gård som ligger en bit ifrån en annan gård ungefär. Så grannar på landet.
Här är det inte bara hästar, ohnej! Nu sköter jag om:
2 kor (den ena är brunstig och vill sparkas men dem är söta ändå)
10 (?) hönor (grymma äggläggare)
7 katter
15 (?) får
4 hundar
6 hästar (enorma som sjutton, mankhöjden är några centimeter högre än mitt huvud)
Jag har alltså att göra kan man säga. Men det är ju såhär jag vill ha det när jag blir stor och det är bra att ha provat på hur lång tid det tar att utfodra, mocka, rasta och sådär till alla. Djur är bäst och när jag blir stor och bor på min gård ska jag också ha det såhär. Inte så många katter dock för katter är lite räliga.
Och jag har börjat fundera på det här med polisyrket. Samtidigt som jag tycker att det verkar vara ett väldigt intressant och utvecklande arbete känner jag att det nog kan ha en hel del nackdelar också. Dessutom tycker jag mycket mer om djur än om människor och det skulle vara väldigt roligt att jobba med djur på något sätt. Tyvärr fick jag stryka veterinäryrket eftersom jag inte kan räkna, och jag vet inte om jag egentilgen vill bli det. Det är ju bara sjuka djur man omges av då, och även om det måste vara en otroligt härlig känsla att hjälpa ett djur att bli friskt så är det nog inte riktigt min grej. Jag slogs av tanken att kanske bli djurskötare när jag såg ett avsnitt av "djursjukhuset". Då får jag arbeta med djur hela tiden. Men hur utvecklande är det?
För att komma framåt som person, måste man ställas inför utmaningar och klara av dem. Lever man i en super trygg miljö där allting flyter på, lär man sig ingenting och utvecklas inte ett dugg. Och jag vill aldrig sluta lära mig, aldrig sluta känna känslan av att ha klarat något som krävde kämparglöd.
Det är därför jag vill göra lumpen. För att ställas inför utmaningar som jag, och min grupp, ska klara av. För att se hur jag fungerar utan mat,sömn och under press. För att se hur jag fungerar i grupp under press. Jag vet inte själv hur jag kommer att reagera och det ska bli mycket intressant att se hur det går.
I lördes var jag på besöksdag i Ronneby och det var så jäkla bra att jag åkte dit. Jag fick träffa mitt befäl, som verkar vara bra och kunnig. Jag fick se lite av platsen där jag ska tillbringa de 11 månaderna. Jag fick mina kängor och har tid att vänja fötterna vid dem nu innan inryck. OCH jag fick träffa de andra människorna som också ska göra lumpen samtidigt som jag. Det var väldigt skönt att få lite ansikten att känna igen den 11/1. Jag pratade speciellt mycket med en tjej från Höör som verkar väldigt trevlig. Även de killarna jag pratade med verkar trevliga och sköna. Så det känns så grymt mycket mer taggat nu inför den inryck!
dagens gladhet: jag fick ut de enorma pållarna utan några missöden, hoppas det går lika bra in också ^ ^
/ Victoria
Practise makes you perfect!
Känns bra, alla stegen sitter och jag är laddad som fan!
JAAIII HOOOO!
dagens gladhet: dansuppvisning för första gången i mitt långa liv :D
/ Victoria
