Jag ombads att förklara hur mycket Finn egentligen betyder för mig, det är ju inte helt lätt att förstå. Han är ju "bara" en häst trots allt. Som jag ger så mycket. Tid, kärlek och pengar. I ändå ganska stora mängder.

Och för utomstående kan det säkert verka underligt, min relation till min ponny. 

Men när jag förklarade hur stor beydelse han har för mig, hur glad han gör mig, hur han funnits med i mitt liv genom alla upp- och nedgångar i hela sitt liv, hur jag lärt mig rida bla på honom, hur han visar att han älskar mig tillbaka och bara hela hans positiva och fina personlighet, gick det faktiskt fram vilken stor roll han spelar. Det finns inget "bara" med honom. Han är familj. Och han är bäst. Så jävla bäst <3

 

Idag hade vi årsmöte på boxningsklubben. Jag är sekreterare och satt med Terry framför alla och var med och ledde hela skiten. Inte för att våra möten är så ofantligt stora, men vi var åtminstone 20 personer kanske. Och där satt jag och redogjorde förra årets möte från protollet. I det läget kände jag mig faktiskt som 25 år. Det var inte nevöst eller jobbigt, jag fick inte handsvett eller rodnade och mitt hjärta hördes inte i mina öron.

Hade det varit jag för sådär en 6-7 år sedan hade allt det hänt, och hade det varit för bara 4-5 år sedan hade jag blvit åtminstone obekväm.

Eftersom jag ofta blir lite halvt chockad över min egna ålder då den låter så myckte äldre än vad jag känner mig, tycker jag det är så intressant när situationer som nu ikväll uppstår och jag märker att jag är fan äldre. 

Att jag sen vinkar till min ponny eller skrattar elakt när jag förpestat bilen med en fis får väl kanske den där känslan av mognad att avta något. Men den finns där då och då nu iaf. 

 

Annars så är jag arg och besviken på min kropp som inte vill ställa upp. Har haft så ont i ryggen på sistone, ungefär som i somras när alla ligament var överansträngda fast inte lika utspritt. Då jobbade jag konstant så det fick jag ta, men nu får den fan sluta whyna!

Dessutom är det SM i helgen och jag påminns ännu en gång om att jag vill men inte kan. Jag har fan aldrig varit med i ett SM trots att jag boxats i 8 jävla år. 

Kan inte släppa orden som den dåvarande Landslagstränaren sa till Terry på en utbildning när han såg mig slå parövningar med Ari; "varför har jag inte sett den där duktiga tjejen förut?"

Faaaaaaaan alltså. En vacker dag kanske jag kommer kunna acceptera att det är så det är. Man har den kroppen man har.

Men jag är fan inte där än.