Det känns som typ igår jag gick i hästhagen och mockade skit och bölade för att jag inte ville att sommaren skulle ta slut (det var dock någon av de sista dagarna på helvetes-månaden så jag skyller lite av bölandet på att jag var lite sönderjobbad) och nu plötsligt har jag helt förlikat mig med tanken att det är höst. Så intressant hur man bara är tvungen att följa med i svängen och sen är så fine med allt. 

Ja, hösten är här och jag mår fan inte sämre för det. Jag har ett sug efter att ta tag i livet, planera och vara med om nya kapitel. Sommaren var ett jävligt bra avsnitt i min bok och sååååå många saker jag varit med om kommer jag förhoppningsvis minnas alltid. Men nu är det dags för nya saker att hända. 

Igår galopperade jag på ponpon för första gången på 10 månader. Han är fan bäst och det är ofta jag frågar mig själv vad jag skulle gjort utan honom. Inte haft ett lika rikt liv iaf. När jag skrittade hemåt ringde dem från Halmstad högskola och erbjöd mig en plats på biomedicin- inriktning fysisk träning programmet. Hade det varit för tre år sedan hade jag flyttat dit typ idag, men nu ser mina ambitioner annorlunda ut. Så det behövdes ingen lång eftertänksamhet innan jag sa tack, men nej tack. Känns lite knäppt att tacka nej till en jävligt intressant utbildning, och jag fick lite "woow vafan gjorde jag precis?!" känsla precis efter samtalet men det är ju inte det jag vill bli så då är det ju ingen mening. 

Kollar på flygbiljetter och visum till Australien istället. Det känns absolut som rätt grej just nu. Så jävla coolt ska det bli. Wow!

Sparrades med Ari igår också och det gick så sjukt mycket bättre än förväntat! Boxning in my heart alltså!

När man vet att något som är så jävla bra håller på att ta slut... Fast jag vetat det hela tiden, är det ändå tungt som fan. Och egentligen orkar jag inte med att livet blir som innan sommaren. Som att gå från regnbågar till ett träsk. 

Men jag ska försöka sväva uppe i denna fantastiska himmel tills det är slut på riktigt.